Modern racerbil, Mercedes-Benz, helt av lättmetall och naturligtvis strömlinjeformad. har nämligen människan tillgång till en i enkelhet mycket överlägsen mekanism. Hjulet har ytterligare den fördelen, att under dess rörelse inga delar behöva uppaccelereras eller bromsas. De enda krafter, som uppstå vid hjulets rota- tion, äro inre krafter, beroende av cen- trifugalkraften, och vilka i praktiken alltid kunna bemästras. För den svängande rörelse, som föt- ter och ben utföra, gäller i stället på grund av de uppträdande masskrafter- na, att den erforderliga muskelstyrkan ökas med kvadraten på hastigheten. Härtill kommer, att den effekt, som exempelvis människokroppen måste ut- veckla vid ett lopp, växer med kuben på hastigheten. En fördubbling av has- tigheten motsvarar sålunda en åttadubb- ling av ansträngningarna. En fördubb- ling av ansträngnnigarna motsvarar un- gefär en hastighetsökning med endast en fjärdedel. Om man tänker på detta, så förstår man lätt, vad det kommer sig, att sprinterlöparna ha så svårt att pressa rekorden med blott delar av se- kunder. Hjulet däremot, är i princip obero- ende av hastigheten i detta avseende. Detsamma gäller om propellern, hjulets broder i vattnet och i luften. När en ny konstruktion ser dagens ljus i skepnad av en racerbil eller ett flygplan får man därför ofta bevittna ett proportionsvis mycket kraftigt skutt uppåt i rekord- tabellen, då det nya hastighetsvidundret släppes lös på tävlingsbanan. Hjulet är fortfarande primitivt. Med vad vi nyss sagt om hjulets över- lägsenhet, har emellertid blott halva sanningen yppats. Den andra delen av sanningen ser inte lika ljus ut. Den he- ter hjulets stora känslighet för ojämn- heter i marken och därav följande be- roende av vägbanor och dessutom myc- ket goda sådana. När man med svind- lande hastighet rusar fram genom land- skapet i sin vagn tror man sig vara fri, men är det dock ej, utan med risk av livets förlust fängslad till vägbanan, Ett dyrbart underhåll av vägarna kommer dessutom på varje medborgares lott i 4 TEKNIK för ALLA form av dryga avgifter. Tänk på huru fri människofoten är i jämförelse härmed och huru lätt ordnad dess färd är! Blott en stock, lagd över en bäck, kan vara nog för att trygga en färdled över mils- vida marker. Ja, varför kunna vi icke lika lätt som hjorten ila fram med våra transportmaskiner genom den obanade vildmarken? Förklaringen är den, att den levande varelsen är utrustad med en oändligt fin nerv- och sinnesapparat, som nästan automatiskt åstadkommer en reglering av rörelsemekanismen efter markens och terrängens beskaffenhet. I betraktande av detta förstår man, att hjulet ännu måste betraktas såsom myc- ket ofullkomligt, och att mycket ännu återstår i dess utveckling, för att vi skola uppnå den obundenhet över rum- met och bördan, som är möjlig och allt- så nödvändig för den framåtsträvande och ärelystna människan. Varje liten förbätring av hjulets för- måga att upptaga markens ojämnheter har omedelbart haft så stora verkningar på dess funktionsduglighet, att man mås- te förvåna sig över att under hjulets mångtusenåriga historia utvecklingen i alla fall gått så långsamt. Historikerna försumma vanligen ej något tillfälle att prisa hjulet såsom en av mänsklighetens Hästdraget järnvägståg på linjen Budweiss—Linz på 1830-talet. betydelsefullaste uppfinningar, men vi måste förundra oss över, att en god idé så länge kunnat försummas av svunna tiders generationer. Som en av ”hjul- teknikens” allvarligaste brister i våra dagar måste även räknas den bundenhet och det beroende av vissa jämförelsevis dyrbara och svåråtkomliga råvaror, som vidlåder densamma. Vi tänka då när- mast på den nu så kinkiga gummifrå- gan. Det är blott i fråga om mycket stora hastigheter, som hjulet är suveränt överlägset bland allt, som rör sig på jordytan. Problem nr 1 fjädringen. | DE ett meddelande, som nyligen gått genom världspressen, har man i Egyp- ten funnit fragment från Faraonernas tid av något, som med stor sannolikhet kan sägas ha varit en vagn, avsedd för segling i öknen. Med säkerhet har denna vagn ej gjort större succés på sin tid. För blott något årtionde sedan visades i den populärvetenskapliga pressen bilder av, huru fransmännen roade sig med ett slags isjaktssegling på hjul i sina besitt- ningar vid Saharas utkanter. Den enda väsentliga skillnaden mellan rekonstruk- tionsskissen av Faraos sportredskap för 4.000 år sedan och de moderna frans- männens ”ökenjakt” bestod däri, att Fa- rao hade massiva trähjul, men frans- männen Michelinringar. Det är alltså luftgummiringen, som har möjliggjort det, som sannolikt misslyckades oeh be- gravdes i glömskans djup för 4.000 år sedan. Vi skola här icke genast ingå på en beskrivning av den mekanism, som luft- gummiringen utgör, utan fortsätta att beskriva utvecklingen i historisk ram. Man kan då genast konstatera, att om Faraos konstruktör åtminstone hade hängt upp hjulenspå fjädrar och dess- utom tagit till ordentligt stora hjuldia- metrar i stället för de diminutiva tris- sor, som synas på rekonstruktionsskis- sen, så kunde försöket nära nog ha lyc- kats. Fjädrarnas stötupptagande verkan har dubbel betydelse. För det första betyder stötarna en energiförlust. För det andra 2. VTI = > ER ERE ANG se SD Ts RSA RES EE