X EN TT CE "Tan att behöva titta ut genom ka- binfönstret visste jag att vingarna skadats, ty ratten var låst i sidled — d. v. s. det gick inte att manövrera skev- ningsrodren vare sig uppåt eller nedåt. Mina onda aningar besannades mer än tillfullo då jag kastade en hastig blick ut. Jag såg en syn som jag aldrig kom- mer att glömma. Vänstra vingspetsen hade vikt sig uppåt vid infästningen i vingens mellandel och därefter brutits loss så att endast några söndertrasade plåtbitar och förvridna delar av spryg- larna hängde kvar. Och — vad än värre var — även skevningsrodret hade slitits loss från.vingen och blåst bort. Endast den innersta delen, cirka två meter, av den ursprungligen 8 meter långa foder- ytan hängde kvar — och den hängde och fladdrade i luftströmmen på ett enda gångjärn. Löjtnant Smith rapporterade samtidigt att även högra vingspetsen och skevningsrodret försvunnit...” Den som berättar är en av Amerikas mera kända trafikflygarveteraner, flyg- kapten W. J. Hull. Planet var en Doug- las DC3, och händelsen inträffade under en rutinmässig övningsflygning tämli- gen nyligen, närmare bestämt den 2 maj 1943 vid Woodrum-flygfältet i Roanoke, Virginia, USA. Förhistorien är i korthet den, att kapten Hull tjänstgjorde som lärare och examinator för trafikflygare vilka sökte tjänst som piloter vid arméns transportflyg. Som övningsplan använ- des en vanlig tvåmotorig Douglasmaskin av samma typ som Aerotransports väl- kända Örnen, Gripen, Höken o. s. v. men inredd för krigstransporter, d. v. s. utan de förnämliga fåtöljer och de ljudisole- rande innerväggar som gjorde och gör de svenska trafikkärrorna så bekväma och behagliga att åka i. Men förarkabi- nen var utrustad på precis samma sätt, med samma instrument för blindflygning m. m. Hull hade gått upp med två elever, löjtnanterna Leonard Smith och Ralph Parker för att öva vanlig överlandsflyg- ning samt vissa enklare avancerade ma- növrer, såsom att ta planet ur vissa ”ovanliga” lägen, t. ex. ur svängar vid alltför låg eller hög hastighet. Ingen av eleverna hade förut flugit en DC3 men 8 -. TEKNIK-för ALLA 18/10 1944 JT = och Wan vingspelsar - Skevningsroder : f = Na var annars inga dungungar utan hade åtskilliga hundratal flygningar på en rad andra maskintyper bakom sig. För dagen fick Parker nöja sig med att fun- gera som spanare, medan Smith ”gnug- gades” vid spaken som andreförare. Vid starten märktes ingenting ovanligt hos planet, bortsett från en smula fram- tunghet, d. v. s. det ville sänka nosen om det lämnades åt sig självt. Vädret var hyggligt, men luften tämligen ”kyttig” (”gropig”) från marken upp till 1200 meter. Smith fick först genomgå övningspro- grammets vanliga manövrer och visade sig flyga lugnt och bra. Därefter lät Hull planet stiga till något över 3 000 m. och lade kärran i en sväng under dykning. Han överlämnade ratten åt Smith med tillsägelse att återföra maskinen i plan- flykt. ”Smith försökte få upp planets nos, men det föreföll mig som om han inte drog åt sig ratten tillräckligt. Jag såg på mätaren att hastigheten snabbt ökade — från 300 km/tim. vid manöverns början till 330 och 340. Jag ingrep då för att visa honom, hur det skulle göras, och upptäckte då genast orsaken till att han inte följt instruktionerna. Planet var i detta läge och med den alltmer ökade hastigheten så framtungt, att varken mina eller hans krafter ens förenade räckte till att dra tillbaka rattspaken tillräckligt för att få upp nosen. Vi låg med andra ord i en dykning som inte tycktes kunna hävas! Och hastigheten närmade sig snart det röda streck som markerade övre säkerhetsgränsen, vilken för detta plan var 405 km.” (Orsaken till den extrema framtung- heten visade sig vara, att man av någon oförklarlig anledning plockat bort de 300 kilo barlast som bort finnas i bakre ba- gagerummet, när planet som nu flög ”tomt”.) 7 Planet hade nått en hastighet av cirka 380 km, då det plötsligt utan minsta för- varning bokstavligen ”stötte ihop” med en oerhört kraftig uppåtstigande luft- ström, som tydligen alstrats på lovarts- sidan av en bergskedja. Det var som att flyga rakt in i en stenvägg, sade Smith. Ålvar Zacke skildrar en fantastisk flygning I samma ögonblick flygarna hämtat sig något från stöten, förstod Hull att planet måste ha skadats, och det var då han och Smith gjorde den redan beskriv- na, ohyggliga upptäckten att bägge ving- spetsarna och skevningsrodren saknades. Douglasen gick omedelbart in i en lod- rät spin — inte nästan lodrät, utan all- deles lodrät! Rotationen var så snabb och centrifugalkraftens påverkan så våldsam att det svartnade för ögonen på flygarna. Hastighetsmätarens visarnål hade vid det laget flyttat sig långt utan- för tavlan och överhuvud taget alla in- strument som ännu fungerade bar sig åt som om de gripits av vanvett. Men det ohyggligaste var det våldsamma, öron- bedövande tjut som alstrades av den onormala hastigheten i förening med virvelbildningen kring de trasiga Ving- arna. Under loppet av några få, fasansfulla sekunder försökte Hull med Smiths hjälp att få de återstående rodren att verka och häva spinnen. Men varken höjd- eller sidoroder ville låta sig rubbas. Inte hel- ler hjälpte det att dra av gasen på ena motorn och öka till fullgas på den andra. Korkskruvsrörelsen fortsatte, avgrunds- tjutet blev allt vildare, marken kom ru- sande emot dem i allt vanvettigare fart. (Douglasfabrikens ingenjörer beräknade senare, att hastigheten måste ha varit närmare 500 km.) De tre männen var fullt på det klara med att de inom ytter- ligare några få sekunder skulle vara dö- da, krossade till mos tillsammans med planet. Som en drunknande griper efter ett halmstrå fick Hull då fatt på veven till sidotrimrodret och drog den så mycket han förmådde åt höger. Samtidigt satte han bägge fötterna på högra sidoroder- pedalen och sparkade av hela sin kraft och försökte på samma gång dra åt sig rattspaken som manövrerade höjdrodret. Smith hjälpte honom. Ingen av dem kunde efteråt beskriva hur det gick till, ty de var mer eller mindre medvetslösa vid det laget — men undret skedde. Planet spann ytterligare något varv — och svepte därefter åt si- dan och uppåt i en svindlande sväng.