Tio eller tjugo sekunder senare öpp- nade Hull ögonen och märkte att han satt med hakan mot bröstet. Han såg Smith: hänga i en liknande ställning i sin förarstol. Smith såg så död ut som någon mumie, med insjunkna ögon och kinder — men plötsligt slog även han upp ögonen och mötte Hulls blick. De såg sig omkring och märkte, att jorden inte längre befann sig framför vindrutan. De såg att hastighetsmätaren visade bara 225 km. De märkte att ena motorn ru- sade på fullgas, medan den andra gick på tomgång. Hull grep gasreglagen och började justera motorernas varvtal. Han återställde lika snabbt trimrodret till neutralläge och sköt fram ratten något för att förhindra en överstegring. Genom någon ödets nyck kom planet ur stigsvängen på alldeles rät köl. Efter oändligt varsamma justeringar av mor torvarvet och med försiktigt användan- de av de återstående roderytorna lycka- des Hull förmå planet att bibehålla jäm- viktsläget — åtminstone för tillfället. De flög nu på omkring 1.200 meters höjd. Vid urgången ur spinnen hade de enligt ögonvittnen som senare hördes strukit på endast 50 meters höjd över toppen av en kulle... Men kvar stod nu problemet hur de skulle komma ned. Att överhuvud taget flyga omkring med ett plan utan skev- ningsroder är ett verkligt lindansarnum- mer. Att försöka landa med en kärra som saknade inte bara skevningsrodren utan en god del av den fasta vingytan var gi- vetvis ännu mycket svårare, ja, blotta tanken verkade i förstone orimlig. Hull lyckades emellertid hålla balans på kärran, medan han försiktigt steg några hundra meter till och rådslog med kamraterna om det förestående fall- skärmshoppet. Han experimenterade för- siktigt med sidorodret och fann att han utom att flyga rakt fram även kunde svänga — fastän svängen blev hela 20 kilometer vid. Men så fort han tog en aning för mycket på rodret eller ökade eller minskade gasen hotade kärran att vippa över på ena vingen och på nytt gå i spin. Varken Smith eller Parker var pigga Den berömde amerikanske trafikflygar- veteranen W. J. Hull — huvudpersonen i denna rafflande flygarupplevelse. på att hoppa — de betvivlade på goda grunder, att Hull skulle kunna ta sig ur kärran ensam, sedan han släppt kontrol- lerna. Men tanken på landning föreföll fortfarande orimlig. De uppmanade emellertid Hull att försöka — om han själv trodde att det fanns en tusendels chans. De vågade inte gå tillbaka till Wood- rumfältet på grund av de relativt höga bergen kring detta. Hull bestämde sig för att i stället försöka på ett mindre fält, Pulaski, som visserligen var kort och ganska ”löst” men som saknade hög- re ”masker” i den kringliggande ter- rängen. Han försökte komma i radioför- bindelse med stationen vid Pulaski, men lyckades inte få något svar från denna. Han sände då upprepade gånger ett med- delande att han ämnade nödlanda, i hopp att det skulle bli uppfattat. Slutligen fick han genom förmedling av radion vid Woodrum uppgifter om markvindens riktning och styrka vid Pulaski. Hull var på det klara med att han måste ansätta landningen med mycket hög fart för att undvika en ny och ödes- diger spin i sista ögonblicket. Om han fällde ut landningsstället skulle fältet förmodligen inte räcka till för utrull- ningen. Han beslöt därför att försöka en buklandning även om detta medförde ökad risk för en explosion i bensintan- karna. Nu gällde det att avpassa de vida svängar planet gjorde så exakt att man kom precis ned på landningsbanan, ty några justeringar i sidled under inflyg- ningen var ju inte att tänka på. Denna inriktning försökte Hull nu göra med hjälp av radiopejlen. Så började den långa anflygningen, under vilken han gradvis och mycket sakta minskade moto- rernas varvtal och planets fart. Ju när- mare marken de kom, dess ”kyttigare” blev luften, och gång på gång trodde de att planet skulle tippa över på ena eller andra vingen. Med mycket blandade känslor upptäck- te de också under inflygningen att ryk- tet om deras situation måtte ha spritt sig i trakten, ty en folkmassa på flera tusen personer och hundratals bilar hade samlats kring Pulaskifältet. :Med en hart när ofattbar skicklighet — och en god portion tur därtill — fick Hull planet att ta mark strax innanför flygfältsgränsen och precis i den längsta landningsbanans riktning. Med en has- tighet av cirka 170 km touchade planets buk gräsmattan och fortsatte ett par hundra meter rutschande på de under motorhuvarna något framstickande land- ningshjulen. Propellerna grävde sig ned i torven, böjdes men bromsade snabbt upp farten. Planet stannade praktiskt ta- get mitt på fältet. Ur steg så småningom tre något knä- svaga flygare, tittade på varann under tystnad och fumlade efter cigaretterna. Det tog åtskilliga sekunder, innan någon av dem blivit så stadig på handen, att han fick eld på rökverket. De jäm- förde sina armbandskronometrar och konstaterade att de flugit i 54 minuter och 40 sekunder — utan skevningsroder och utan vingspetsar. De såg på planet och funno det ännu mera ofattbart — att de klarat sig med detta vrak helskinnade. Douglasplanet fotograferat strax efter den skickligt genomförda nödlandningen på Pulaskifältet. TEKNIK för ALLA 9 13/10 1944