Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
sta och att deraf göra sig en törtjenst. Det finnes knappast något
ypperligare fält för satiren, än kontrasten mellan individens stränghet
och principernas slapphet, och med öfverlägsen skicklighet har Pascal
bearbetat detta falt. Då han tillskref sina motståndare den formliga
och uppsåtliga afsigten att corrompera moralen, begår han
tvifvelsutan en öfverdrift; men fråu denna utgångspunkt drifver han sitt
försvar med en styrka, en enhet och en kraft i bevisning, som är
oemotståndlig. Få skola med Voltaire kunna anse hela sakens
räsonne-meut falskt, på grund deraf att aldrig någon myndighet (icke ens
Jesuiternas!) kunnat tro sig vinna inflytande genom moralens
förnedrande. Eller är verkligen den moraliska instinkten så orubblig, så
osviklig, att man icke kan förvända och förfalska den till förmån för
en eller annan imponerande auctoritet? Hvar finnes den menniska,
som icke någon gång tvekat att fullgöra sina pligter och som ej
någon gång önskat sig rättigheten att utan klander och utan
samvetsagg kunna svika dem? Denna menniskohjertuts svaghet förklarar
tillräckligt det insteg, som en elastisk moral kan erhålla. Ha vi ej
sett mer än en berömd skrifställare lämpa sin moral efter tidsandan
och blifva en mensklighetens förledare, på samma gång som ett af
dess största snillen.
De casuister, mot hvilka Pascal uppträdde, hade, för att smickra
nationernas olika fördomar, vanställt den vackraste sidan af den kristna
lagen, den at rummet, af tiden och af menniskorna oberoende,
sublima enheten i dess inoral. Det var således ett ädelt och vackert
värf, som Pascal åtagit sig, då han sökte bekämpa de fega
eftergifter, som förnedrat religionen, och bemödade sig att afslöja den
bizarra Jurisprudens, som i moralens och samvetets sublima
sanningar infört chicanens spetsfundigheter och advokatyrens illistigliet. Och
med hvilken eldighet, med hvilken skoningslös ironi, med hvilken
oemotståndlig skämtsamhet utförde ej Pascal detta menniskoälskande
värf. Den skämtets konst, hvilken de gamle ansågo såsom
oskiljaktig från sann vältalighet, den spefulla och okonstlade atticism, hvaraf
Soerates betjenade sig, den lärorika och underhållande satir, som
Ra-belais smutsat med sina tankars cynism, den innerliga och djupa
glädtighet, som lifvar Moliére och som man ofta återfinner hos Lesage,
med ett ord, denna förfinade qvickhet, som ej är något annat än ett
öfverlägset och för glada intryck öppet förstånd — se der de mest
framstående förtjensterna i de första af Pascals »Lettres Provinciales.»
Då man tar i betraktande Pascals lif, så kort, så hemsökt af
lidanden och af den dysterhet, som är oskiljaktig från djupa studier;
när man läser hans »spridda tankar» hvilka tyckas vara alster af
en sublim andes tillfälliga sjuklighet, har man i början svårt att
fatta det öfvermätt af glädtighet, sora denne samme man utbredt
öfver den torra skolastiken. Ligger löjet då så nära tåreu hos dessa
öfverlägsna snillen, hvilka uppifrån skåda den menskliga naturen?
Man är frestad att tro det, då man studerar en Pascal, en Shakespear,
en Moliére. Man har, för att förklara dessa disparat er, påstått, att
vanan att reflektera inger svårmod. Vi deremot tro att denna
känsla tillhör just sjelfva överlägsenheten af de intellektuella
cgenska-Tidskrift för Ilemmet. II. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
