Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
pernå, emedan sådana stora andar, Ulligare än andra känna tankens
gränsor, dess vanmakt, och, på samma gång de bele eller harmas
öfver mensklighetens gemensamma svagheter, just genom sin
öfverlägsenhet djupare smärtas deraf.
Pascal hade fullbordat sina tio första bref: Arnould vir
försvarad, hämnad. Hans bundsförvandt hade förflyttat kriget inom fiendlens
egna områden; brefskrifvarens fyndiga, obesvärade och komiska sätt attt
afslöja Jesuiternas falska principer i alla moraliska frågor hade roatpublilken
och träffat det mäktiga samfundet med åtlöjets skarpa vapen. Då
vidgade sig diskussionen och Pascal lifvades likasom af en aninan
ande. Jesuiterna, hufvudsakligen sysselsatta med att låta indraga <oeh
seqvestrera sin farlige motståndares skrifter, försökte likväl äfven
att vederlägga dem, men med föga talent och med föga logik, såsiom
personer bragta ur besinning genom det oväntade i ett sn djerft
anfall. Det måste dessutom erkännas, att Orden då ännu icke i sitt
sköte uppammat de ryktbara män, som bragte den till höjden af sitt
farliga anseende. Bourdaloue var ännu ej känd och hade ej af
Pascal sjelf lärt sin slående vältalighet. Ordens försvarare, svaga,
oskickliga, på en gång ovettiga och vettlösa, förmådde endast egga sin
farliga fiendes snille. Det var vid deras besvarande, under summa
enkla brefform, som Pascal, utan allt bemödande, uppnådde höjdlen
af logikens och barmens vältalighet. Må man läsa det bref,
deri^a-scal, efter att med beundransvärd energi hafva skildrat den
långvariga och sällsamma kampen mellan tvånget och friheten, tvenne
maik-ter, säger han, hvilka ingenting förmå, deu ena öfver deu andra,
likväl förespär sanningens slutliga seger, emedan hon är evig oicb
allsmäktig såsom Gud sjelf; må man läsa det, och man skall erkänna
att en Demosthenes, en Chrysostomus, eller eu Bossuet, inspirerade
af talaretribunen, icke frambringat någonting ädlare och sublimare
än dessa ord, framkastade vid slutet af ett polemiskt bref.
Denna höga vältalighet är de senare provinsbrefven egen. Språket
är der öfverallt eldigt, bittert, passioneradt. Samma ämnen, hvilka
Pascal till en början lekfullt behandlat och likasom på skämt uttömt,
återtager han nu, ger dem på nytt lif i allvar och vrede, och kommer
sina fiender att bittert sakna den spefulla styl, hvaröfver de i början
beklagat sig. Nu upprifver han den förödmjukade egenkärlekens första
ytliga sår och gjuter gift deri. Jesuiternas afskyvärda principer
rörande dråp och mord, hvilka han nästan sparat, i det han blott
egnat dem sitt förakt, anfaller han nu, likasom man mot man, med
bela makten af en omutlig vältalighet, fördömmande dem såsom
brott mot stat och kyrka, mot natur och religion. Hans nit
stegras ytterligare dä ban förföljer ett annat brott, blott alltför allmäut
under tider af parti- och meuingsstrider — fortalet; detta moraliska
dråp, hvaraf hans motståndare gjort sig på en gång en vana och ett
naivt försvar. I denna strid syues dock Pascal någon gång närma sig ett
nit, som forefaller mera otidigt än kristligt. Han skymfar s;elf, på
samma gång han fördömmer förtalet. Hans sublima ande, gripen
af sorg och harm öfver hans vännera olycka, förmår ej mera
modifiera sina ord. Stark genom sitt snille, sin vrede, och den hemlighet,
som ännu omgifver hans namn, utbrister han, vänd till sina mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
