Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
ingen tänkt på att anfalla. Pascals utmärkta samtida, fulla all eu
icke renare men fredligare öfvertygelse, ål nöjde sig med att utveickla
och bevisa följderna af cn religion, hvars principer icke mött ntägra
motståndare-. de hvälfde templets dome, utan att befara det nåigon
hand skulle befinnas nog djerf at| utsträckas för att störta de pellare,
på hvilka den hvilade. Pascal ensam, af egen erfarenhet varnad för
faran, hvälfde i sitt sinne planen till ett verk. deri hau hoppaules
kunna gifva ett svar på hvarje af de scepticismens tvifvel, hviilka
detta stora snille hade, sa att säga, i alla bemärkelser på sig ssjelf
pröfvat. Ännu spåras architektens genialiska hand i spillrorna af
detta ofnlländade monument. Men hvem skulle våga att i tanlken
åter uppbygga det och till ett helt sammanfoga dess spridda deJar,
dess oformliga och splittrade massor?
På de Egyptiska sandfälten upptäcker vandraren ståtliga portiker,
som icke mera föra till de tempel, hvilka sekler hafva grusat;
storartade spillror; spår efter en ofantlig 9tad; kapitaler störtade i grustet,
men ännu smyckade med antika målningar, hvilkas bländande fär;ger
aldrig skola förblekna och som bibehålla sin skära odödlighet m idt
ibland den antika förgängelsen. Just så förefalla några af Pascals »Idéter»
— stympade qvarlefvor af haus stora ofullbordade verk.
Man vet, att han började det då han redan blifvit dödligt
aiu-gripen af den smärtsamma tvinsot, som sa tidigt förtärde hans lif.
Som han på jorden icke egde någon annan verksamhet än tankerns,
fortsatte han denna ända tills ban fullgjort sitt långsamma dödsarboste.
Så ytterlig var dock våldsamheten af hans plågor, att han måste söka
ännu ett annat döfningsmedel jemte grubblandet öfver de moraliska
samlingarne. Mer än en gång, säga oss hans biografer, återtog hsan
med ifver de mödosammaste matliematiska studier och fördjupade sig
helt och hållet deruti, för att förströ sig från de fysiska smärtorna.
Måhända var det dock ej endast mot kroppsliga smärtor, han sökte
detta botemedel! kanske fann han deruti eu hvila mot den rastlösa
verksamheten af en själ, allt för skoningslöst belägrad af tankar.
MA man tänka sig denna sublima intelligens, fängslad inom en
usel stofthydda, tröttad af ett aldrig hvilande oerhördt arbete, oeh
ständigt uppkallande framför sig det menskliga lifvets stora
problemer, omöjliga att lösa efter samma ofelbara principer som
vetenskapens.
– — »Jag vet ej hvem som skickat mig i verlden, icke hvad
verlden, icke hvad jag sjelf är. Jag vet icke hvaraf min kropp
består, eller hvad min sjiil, mina sinnen äro; och denna del af mig
sjelf, som tänker hvad jag säger, och som reflekterar öfver allting,
likasom öfver sig sjelf, är lika okunnig om sitt eget väsende som
om allt öfrigt.»
Denna förfärliga okunnighet, som Pascal skildrar alltför
energiskt, för att icke sjelf hafva lidit deraf, se der den fiende, hvars ok
ban sökte afkasta. Samma tvifvel hade oroat de gamla filosoferna,
och stundom drifvit dem ända till förtviflan. Denna de högsta
snillens plåga hade fördubblats i intensitet med hvarje civilisationens
pånyttfödelse ända till det ögonblick, då menniskan, efter att läuge
hafva vandrat, stödd pä gammal häld och gammal tro, käuuer dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
