Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
stöd lialka undan sig och sjelf befinner sig lika oförmögen att
undvara dem, som att betjena sig af dem. Under romerska kejsardömets
senaste sekler, dä polytheismen (religionslära, sora antager Hera
Gudar) öfver allt föll, och Plutos sista lärjungar fåfängt sökt skapa sig
en tro och omgestalta en religion på blotta förnuftsgrunder,
framställer sig för oss den vältaligaste af dessa filosofer, Porphyrus, försänkt
i ett svårmod, sotn närmar sig vanvett, och nära att gifva sig sjelf
döden för att undkomma tvifiens marter. På samma sätt synes hos
flere af de Tysklands grubbjare, hvilka arbetat bland ruinerna, som
hopats af scepticismeus sekel, vanvett stundom födas af de alltför
ofråuvanda, allt för hejdlösa betraktelserna öfver den menskliga
tillvarons dunkla mysterier.
Pascal, hvars öfverlägsna snille låtit honom pä förhand genomgå
hela det kretslopp af tvifvel och spörjsmål, som under flera
århundradens vexlande civilisation marterat menniskoanden; Pascal, erfaren
i allt, genom de strider, sotn utkämpats af hans egna själskrafter,
tar sin tillflykt till den kristna trons heliga fristad. Hon allena
förmår förklara honom menniskolifvet^ ursprung, menniskans storhet och
elände. Men hvilken oro, hvilken kamp för ntt hinna denna hvila!
Sjelf säger han:
»Vid betraktandet af hela den stumma verlden och af
menniskan, utan ljus öfverlemnad åt sig sjelf och likasom
vilsekommen i denna vrå af verlds-alltet, utan att veta hvem som försatt
henne dit, hvad hon der har att uträtta, hvad det skall bli afhenne
dä hon dör, betages jag af fasa, likt en man, som sofvande blifvit
förflyttad till en obebodd ö och vid uppvaknaadet ej vet hvar han
befinner sig. Jag ser omkring mig andra menniskor, af samma
natur sora jag sjelf. Jag frågar dem, om de äro bättre underrättade,
om de veta mera än jag? De svara mig nekande, men seende sig
omkring, tro sig de arma förvillade finna några tilldragande föremål,
öfverlemna sig åt njutningen deraf och fästa sig vid dem. Hvad mig
beträffar, kan jag ej stanna vid dylikt, icke heller finna någon hvila
i umgänget med dessa menniskor — mina likar — usla som jag —
vanmäktiga som jag!»
Spårar man ej i dessa ord allt det lidande, all den kamp, som
detta stora snille måst genomgå för att finna sanningen? Kan man
nu förvånas öfver det djup af vemod och af vältalighet, som
framlyser i några af hans penna slumpvis framkastade metafysiska idéer?
Hvad äro alla jordens intressen, hvad äro alla menskliga lidelser i
jemnbredd med det sublima intresset af menniskoanden, sökande sig
sjelf. Hos en klarseende intelligens tar kampen emot tviflet tankens
yttersta krafter i anspråk. Till och med Pascal dukar någon gång
under derför, vi förvånas att han en gång vill låta slumpen afgöra
frågan om Guds tillvaro och åter en annan gång bestämmer sin
öfvertygelse genom en sannolikhets-beräkning. Men låtom oss
ihågkomma Rousseau, som, svagare och mera nyckfull, låter tron på sin eviga
salighet bestämmas af en sten som han kastar. Man spårar häruti eu
taukens vanmakt och, så att säga, förtviflan efter långa och fåfänga
bemödanden att fatta det ofattliga. Den utgjorde länge Pascals
plåga, cn plåga så mycket större, som den stegrades i proportion af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
