Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
lians snilles storhet. Endast en positiv religion kutide lindra och
slutligen böta den.
Sålunda delade si<: den store mannens allt för korta lif i tvenne
hvarandra motsatta riktningar. Först sökte ban frigöra det menskliga förnuftet,
åberopande tankens oberoende och samvetets frihet; sedermera dukade
han under för bemödandet att uppkasta vallar och gräfva grafvar mot
scep-ticismens hejdlösa kringlöpande. Denna mäktiga och oböjliga ande
omfattar med djupaste öfvertygelse kristendomens dogmer och gifver dem genom
sin obetingade underkastelse måhända den största menskliga
bekräftelse. Men om ock öfvertygelsen var fullkomlig, är dock
demonstrationen deraf ofullständig; bevisen äro ej ordnade, räsonnementet
ej genomfördt, och hvad som återstår är snarare några spår af den
kamp Pascal genomgått, några intyg af hans snilles utomordentliga
kraft, än något fulländadt monument öfver lians seger. Vare härmed
huru sora helst, stå dock dessa spillror qvar för att med häpnad slå
hvarje lättsinnig tviflare, tvinga honom att i främsta rummet tvifla
på sig sjelf, samt väcka de lärde och visa till djupsinniga
betraktelser.
Man har sagt, att Pascal icke talade till hjertat, att hans
troslära var ett ok, som ban pålade, snarare än en tröst den han
utlofvade. Vincent de Paul och Fénélon skulle tvifvelsutan vunnit flere
anhängare än Pascal. Man söker hos honom förgäfves denna själens
ömhet, denna kärlek för menskligheten, som genomandas evangeliet
och utgör den nya lagens kraft. Men icke destomindre inger han det
djupaste intresse; han är så föga deklamatorisk och så sann. Hans
ord, ehuru bittra emot den meiisktiga naturen, innebära ej
anklagelser emot andra; de äro utbrott af den djupaste sorg öfver honom
sjelf. Man känner sig gripen af ett slags smärtsam vördnad vid
anblicken af detta sublima sinnes inre sjukligliet. Hans misanthropi
tyckes honom ålagd såsom ett försoningsoffer för hans snille; han är
sjelf mera förödmjukad än stolt deröfver. Han är icke, som antikeus
stoiker, en liknöjd åskådare af värt elände, våra svagheter: hau bär
dem alla inom sig. »Men,» säger han, »i trots af denna uselhet,
som än rör oss till tårar, än hetsar oss till kamp, hafva vi inom oss
en instinkt, som vi ej kunna undertrycka och som böjer oss öfver
gruset.» Denna andliga instinkt, kämpande mot vår menskliga
svaghet — denna kontrast mellan storhet och ringhet, eller rättare
intet — upptager ensam Pascals sublima afhandlingar öfver
menniskonaturen. Den ingifvet- honom ord af ojemförlig vältalighet, tankar
af svindlande djup. Man häpnar vid att se honom sänka sig från
aessa spekulativa idéer till iakttagandet af enkla, alldagliga
tilldragelser, öfverraska hjertats minsta hemligheter och genomskåda bela
menniskan med en alltomfattande, vemodig blick.
Pascal gör icke, såsom la Bruyère, beskrifningar, porträtter;
men han fattar och skildrar med ett enda drag principen för de
menskliga haudlingarne. Han skrifver slugtets, icke individens
historia. Bedömmande jordiska insressen med en belt filosofisk frihet
och opartiskhet, kommer han ofta på en helt motsatt väg till samma
mål, som våra djerfvaste nyhetsraakare: men han stannar icke der;
hans blick tränger långt derutöfver. Stundom förefaller det som ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
