Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
ligt den andra och alla hafva de samma tunga, liflösa fysionomi. — —
Under tiden förgår lifvet. Jag blir snart trettio år och har ännu
ingenting uträttat. Ibland känner jag mig vemodig då jag ser
framåt och tillbaka: men det är orätt och gagnlöst att sörja.
Tvifvelsutan manar mig min pligt att för det närvarande stanna hemma; —
hvar borde jag också trifvas bättre än i hemmet, sora alltid varit mig
så kärt? Och dock synes det mig, som vore vi alla lefvande
begrafna här. Jag längtar att resa, att arbeta, att föra ett verksamt
lif................
Under denna tid af tärande bekymmer (hösten 1845) uppgick
dock för de trenne systrarna ett nytt intresse, om äfven svagt och
ofta öfverskyggadt af de hotande sorgemolnen. Charlotte hade nemligen
händelsevis kommit öfver ett manuscript, innehållande poesi, sorn»
säger hon, »för mina öron hade en egen musik, vild, vemodig och
upplyftande.» Det var Emily’s; blyg framkom äfven Änne med ett
litet häfte, och slutligen öfverenskommo de alla tre att göra ett
urval af hvad hvar och en skrifvit, samt erbjuda det till någon
förläggare, under titeln: Poesier af Currer, Ellis och Acton Bell.
Efter många fruktlösa försök lyckades det att få det lilla häftet
tryckt, i Maj 1846. Det tillvann sig föga uppmärksamhet, lästes
och köptes äf få. Charlotte nämner i biografien öfver sina systrar,
följande om slocknandet af de anspråkslösa förhoppningar, som
byggdes på detta företag:
Boken utkom, ingen känner den, och det enda deruti, som
förtjenar att lära kännas, är poemerna af EUis.
Här följa åter några bref till vännen E.
— — För tio år sedan skulle jag ha skrattat åt din beskrifning pä
det misstag du begick, då du tog den ogifte doktorn för cu gift man.
Jag skulle ha ansett dig löjligt noggrann och förundrat mig, att du
ångrade att lia visat vänlighet mot en hygglig menniska, blott
emedan ban råkade vara ogift i stället för gift. Nu inser jag deremot
att dina skrupler hafva sina goda grunder. Jag vet att vi qvinnor,
om vi vilja undvika att stämplas såsom giftas-sjuka, måste visa oss
såsom vore vi af marmor eller is — kalla, uttryckslösa, blodlösa; ty
hvarje skymt af känsla, vare sig af glädje, sorg, vänlighet, motvilja,
beundran eller afsky, uttydes af verlden såsom krokar, utlagda för
att fånga en man. Men fråga ej derefter! i värsta fall har ju en
välmenande qvinna tillräcklig tröst af sitt eget samvetes intyg. Var
derför ej alltför rädd att visa dig sådan du är, vänlig och
godhjer-tad; undertryck ej för strängt känslor och tankar, i sig sjellva
förträffliga, af blotta fruktan att en egenkär sprätt kan inbilla sig, det
du yppat dem i afsigt att fängsla honom: döin dig icke sjelf att lefva
blott till hälften, af fruktan att din naturliga liflighet skall
komma någon högvis byx-varelse att inbilla sig det du ämnar egna, (litt lif
åt hans intetsägande jag. — Icke desto mindre är ett lugnt och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
