Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
poetiskt afseende ännu rikare utrustad, men mera otämjd, mera
skygg, mera egoistisk natur, inom hvilken den Brontëska
karakters-styrkan koncentrerat sig till någonting liknande hårdhet, energien till
en vild obändighet, som hon ej alltid sjelf förmådde dämpa,
ömtåligheten och skyggheten till en för fremmande frånstötande och
äfven för de närmaste stundom oöfvervinnerlig otillgänglighet. Änne,
den yngsta, ehuru ingalunda fritagen från det slägtdrag af svårmod,
som röjde sig hos dem alla, var dock ett stilla, ljuft harmoniskt
väsen, i sig upptagande, men ock upplösande disparaterna och
disson-nansema i de båda andras mäktigare, men stridigare naturer. — Så
ser man stundom den lugna skogssjön i sitt sköto upptaga, så väl
den vilda, otämjda, från svindlande höjd till bottenlöst djup
framstörtande forssén, soin den stillare, men mäktiga flodens strida,
rastlösa lopp, och bringa båda till lugn och klarhet, på samma
gång ban af dem hemtar sitt eget lifselement.
Låtom oss ett ögonblick trotsa vinterstormen, som med
klagande ljud sveper fram öfver hedarne och drifver snö och isbark
framför sig; låtom oss sträfva uppför den branta byvägen och
mellan trängseln af grafvar på kyrkogården, leta oss fram till ett af
prestgårdens fönster och kasta en blick in i hvardagsrummet. Der
finna vi de trenne systrarna, efter dagens möda och tunga, efter
kanske fåfänga bemödanden att komma fadren att glömma sin
olycka, eller att stäfja brödrens vildhet och återupprätta hans
förtviflan, efter att med rörande omsorger hafva omgifvit den gamla
trotjenarinnan, Tabby, och till stor del fullgjort hennes åligganden —
samlade kring sybordet. Enligt gammal vana se vi dem dock, efter
slutad qvällsvard och aftonbön, på klockslaget 9 bortlägga sin
sömnad och (af sparsamhet) släcka lampan, samt i skymningen
vandra af och an i rummet, skjutande åsido verkligheten med alla
dess bekymmer, för att kasta sig in i idéernas verld, i fantasiens
förtrollade land och der likasom draga andan och hemta kralter
att återigen börja den mödosamma vandringen genom det verkliga
lifvet. Se, huru Charlottes mörka öga lifvas af en strålande eld,
hur till och med genom det stränga, stundom liksom tillfrusna
allvaret i Emilys anlete, frambryta blixtar af en inneboende glöd,
fladdrande, sällsamma och fantastiska, såsom S:t. Elms eldarne ute
på de mörka moarne, medan Annes milda drag genomskimras, icke
af någon yttre glädje, men af återskenet från en inre sådau. Under
tiden vandra de rastlöst af och au, liksom öknens gazeller, stängda i
bur. Samtalet blir tydligen allt lifligare, man ölverlägger, man
rådgör, man kritiserar; ton och åtbörder utvisa att man är af olika
tanke; slutligen tändes åter lampan, en al vandrerskorta framtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
