Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Saliks öga sköt en blixt i natten. »Abbas! dock, pä dig vill
jag icke vredgas.»
Nu lutade sig äfven Salik till marken. »Dessa hästar äro
många, det är visserligen Scliachens utskickade, som förfölja oss. Vi
få ej blottställa Alhejdi.»
Han hvisslade, i ett ögonblick sutto männen till bäst. »Till
öknen, tyst och försigtigt som den lurande tigern, men snabbt som
vingade fogeln.»
Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade öfver
marken, — var det lätta moln, som skuggande flögo öfver fältet, var
det en sakta nattvind, som fläktade? Men fästet är klart som
en dunkelblå a/ur, intet blad röres på de trän, som omgifva
källan der Alhejdi hvilat; och nu äro skuggorna försvunna och allt
är stilla och tyst och dunkelt kring den lilla källan.
Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott
vid lek och ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi
vill icke att Salik skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu
uppe, mon hon vacklar. Snabb som blixten är Salik af hästen.
»Flygen, söken om det är möjligt att finna en källa. Vi rasta, om
än tusende förfölja oss. Alhejdi, den minsta fläkt af blekhet på
din kind, det minsta dunkel i ditt strålande öga sårar mitt hjerta
värre, än någon af Scliachens dolkar kan göra det.»
En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina
annar, och knäböjande invid henne, uppfriskade ban henne med
det svala vattnet.
Men förföljarena hade icke förlorat spåret. Vid synranden
märktes en rad af blanka spjut.
»Bäfva icke, Alhejdi, vi skola segra för dig.»
»Till häst, till häst, stridom för Alhejdi! Död åt enhvar, som
vill nalkas att störa hennes ro.»
Snabbt ilade ryttarskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblcf i
bäfvan ensam vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts
den af de stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi flyende skaror
bortila, men mot källan nalkades nägra få män i sagta ridt. Hvem
föra de emellan sig? Det är Salik Sardar Khan, som de föra
sårad ur striden.
»Alhejdi, du är vår, vi hafva drifvit dem på llykten. Innan
(Je hinna utsända nva förföljare, äro vi säkra, bland våra berg, hos
de mina.»
Ännu en dags morgon grydde, och Salik låg pä sitt smyckade
läger i sitt eget tält. Hans sår mörklade, febern brände hans blod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
