Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
Tigande och bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo
att såren voro dödliga.
Då trädde en gammal qvinna till tältets dörr. »Gifven rum
för den visa, som mycket vet och förmår.» Hon stacnade framför
Alhejdi, som satt sörjande hos den sjuke. Den gamla sade
långsamt med knappt hörbar röst: »I öknen, två timmars vandring
härifrån, växer ett träd. Den balsam, som droppar, när en skön
qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar, helår genast
jernets sår, men hon måste gå ensam den senare timmans väg.»
Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla
följde henne.
»Följer du mig den första timman, visar du mig vägen?»
»Rädes icke den unga, späda rankan från de blomstrande
träd-gårdarne att ensam sväfva i öknen?»
»Moder, Salik är sjuk! skyndom, att jag må hinna till
middagen uträtta mitt värf.»
Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi
solen, tv Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära
heladt.
»O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig
ensam i öknen. Du, som är mig mera än lifvet, du hade kunnat
råka ut för vilddjur.»
Månader voro förflutna; då trädde en dag Abbas in till *>alik,
rustad såsom till en längre lärd.
»Nå, Abbas,» sade Salik vänligt, hvart eruar du dig utaa .att
jag hört deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig
lemnat mig.»
».lag går till lspahan.»
»Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo
i öknen, har knappt upphört att röka.»
»Lejonet skulle väl knappt hafva väntat till dess vi infunnit oss i hans
kula, om icke anföraren för hans krigare berättat, det du ju vet, att
de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat Hickan, strdens
orsak. Han älskade sitt hufvud, derföre flydde ban ock för oss.
Men om också ej så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khai
alltid så rädd att trotsa lejonet, om ock i hans kula.»
»Nå, hvad crnar du i lspahan?»
»Handla.»
»Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid nera
älskat spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock lundla
för mig. Jag har öfverflöd af hjordar och annat, som jag icke
behöfver.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
