Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
förde till sitt hjerta, i det hon sade; »Lef väl Salik! Väls.ignad
vare Allah och Profeten, jag får dö hos dig. O Salik, tag ännu
en gång min hand mellan dina båda ocli tryck den vänligt, som
du brukade förr.»
Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: »Icke äro
dina sår så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider
nu hem förut.»
lledan satt Salik på sin häst. Alhejdis hufvud sjönk tillbaka
mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna
handens fina fingrar, och då hästen, snabb som vinden, for bort
öfver sanden, låg redan Salik Sardar Kalms sköna maka död vid
sidan af öknarnes herre.
Hvilka äro do, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära del
Härå de prydnader, eller blommor, eller skänker åt deri sköna
bruden på hennes bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg
långsamma, deras blickar dystra, hvarför glädjas de icke? Ack, icke
prydnader, icke skänker, icke blommor åt bruden föra de, de bära
blott en vissnad blomma, den blomman som var den skönaste af
alla.
Men se, ur qvinnornas boning störtar den fremmande, ljusa
Hickan. Rika prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon
glänsa tårar, llon tyckes lly med fasa. Hon möter det sorgliga
tåget. Hon stannar, hon bäfvar. »Alhejdi, död? Du älskliga, du
mitt enda värn! Men se, hvad glimmar i din halfslutna hand, tack
Alhejdi!»
Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer
änuu, bon tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes bänder omsluta
dolken, hon ber. På hennes fäders språk gå orden öfver hennes
’äppar. »Fader, o fader, styrk ditt svigtande barn, att hon må
tåligt lida, hvad Du ålägger henne. Detta lilla vapen skulle befria den
svaga. O min Gud, o min Gud, styrk mig, att jag må tåligt och
undergifvet säga: icke min vilja, utan Din.» Kämpande under bön, knöt
hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska jernet, och mild,
såsom blomman om aftonen sluter kalken och sänker sitt hufvud,
nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd.
Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de
vissnades, lägerl Rasa ej så I Hvi stöter du det lilla jernet i ditt
bröst, det intränger ju knappt djupare än till hullet. Icke
bort-flyter en mans lif med några droppar blod, och endast tre dödar
Jago ju dolda på dolkens udd. —
—a—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
