- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Andra årgången. 1860 /
251

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

251

öfver den första delen af dessa sÄgner, oj vilja medgifva den andra samma värde.
Vi skulle vilja fråga dem, om felet ligger hos dem, eller skalden; om de ej, i fall
båda delarne utkommit samtidigt, skulle hafva emottagit dem med samma
enthu-siasm. Vi vilja fråga dem, såsom cn ung ästlietiker nyligen frågade sitt fåtaliga,
men lifligt intresserade auditorium, om ej JK 15 Stolt, försvarar sin plats bredvid Molnets
Broder; båda namnlösa, hem- och fridlösa; den ene »såsom snö på nattcus fötter,
6om man stampar af»; den andre, hvars enda namn och arfvedel var — ett skällsord;
båda förskjutna stjufbaru af sitt land, och likväl, när detta land kom i fara, med
glädje offrande lif och blod för att frälsa det. Om ej Trosskusken och gamle Ilurtig,
Munter och Sven Dufva täfla med hvarandra i den stora och svåra konsten att lyda och
att dö för sitt land? om ej v. Konow och Essen, /lidén och »gamle Lode», ban, som
måste bedja »sin moders bön» innan han gick i striden, och flera andra, stå värdigt
vid sidan af hvarandra? eller om Adlercreutz och Landshöfdingen ej kunna räkna
sig jemngoda med Sandels och Döbeln? Ocli slutligen, ville vi fråga, om icke
Ramsay’erna» moder, hon, som hvarje afton går att säga sitt fridfulla »godnatt!»
åt de båda söner, som hennes modershjerta utan tvekan, utan afund, offrat åt den
andra modern, fosterlandet, står lika hög och ädel, som den sörjande flickan, hvilken
vid den fallne älskarens lik, sjunger:

»Ej med klagan skall ditt minne firas,

Ej likt dens, som går ocli snart skall glömmas,

Så skall fosterlandet dig begråta,

Som en afton gråter dagg om sommar’n,

Full af glädje, ljus och lugn och sånger,

Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.«

Och marketcntcrskan, Lotta Svärd, som harmas så djupt på den fege krigaren och
låter honom höra sanningen med orden:

»Säg ej att din model• i grafven bor,
Alt för henne gevär du ej tog.
Si! detta land är din gamla mor,
Det är denna mor du bedrog.»

Cch då han begär cn läskedryck, svarar:

»Vid gud, en droppa, för allt ditt guld
Jag gaf ej en sådan son!

Men deremot tröstande ocli muntrande tilltalar den tappre, i striden sårade, och
skänker i åt honom, för intet, ett rundligt mått:

»Och del feltes ej stort, att till råga han fått
Två tårar till deribland.»

Vi fråga, om hon ej utgör ett värdigt motstycke till »Torparflickan» med sin
rörande, och dock så hjeltemodiga klagan:

»Red mig en graf, o moder kär, min lefnadsdag är liden;

Den man, som fick mitt hjertas tro, har flytt med skam ur striden,

Ilar tänkt på mig, har tänkt på sig —–etc.»

Oss synes det finnas blott ett svar på dessa frågor. Och om äfven första
delen har uågra förträffliga stycken, sådana som Vårt Land och Fänriken, hvartill
inga motstycken kunna uppletas i den andra; om man äfven måste medgifva, att
ett par sånger i den senare, såsom Soldatgossen och Den S:te Juli äro svagare än
några i den första, så måste man a andra sidan erkänna, att den senare samlingen
liar tvenne stycken, hvar i sitt slag oöfverträffliga, och hvartill den första ej kan
uppvisa värdiga motbilder. Vi mena Fänrikens Marknadsresa samt Bröderna, det
senare kanske det märkligaste, åtminstone det mäktigaste och mest gripande af hela
samlingen. Den är så kort denua sång, den tycks vara blott en droppe — men
droppen af ett hjerteblod, utpressad af en kärlek och ett haf, båda lika gränslösa —
kärleken till moderlandet, hatet till dess förrädare. Denna sång gör ett förfärligt,
ett outplånligt intryck, som dock till en del mildras af det poetiskt försonliga
tillägget af den sista versen:

»Det sägs, sen brodern tröstlös vancfrat, att
Den hårda brödren sina ögon täckte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:17:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1860/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free