Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
Och utan sömn och tdan hvila salt-
Och gret om qvällen, gret den länga nutt
Och gret in, som ett barn, när morgon bräckte.»
Det af alla kända, ehuru ur samlingen uteslutna stycket, Sveaborg, symes oss af
alla sägnerna vara den enda, som uthärdar jemförelse ined Bröderna. — Mem vi hafva
redan for länge sysselsatt oss med ämnen, som äro alla vara läsare väl bekianta, och
sluta derföre med den önskan att ingen måtte genom ensidighet eller föirutfattad
åsigt beröfva sig sjelf den rika njutning, som andra delen af Fänrik Stålss sägner
skänker, om deu rätt uppfattas i dess inre sammanhang med den föregftcndle. Till
slut några ord »ur Svenska hjertans djup:»
Heder och tack at den ädle skalden’.
Lifvet i gamla verlden, af Fredrika Bremer; l:sta och 2:dra delen. (Stockholnn 18(50.)
Vi skulle önska att uppmaningen till våra läsare att skaffa sig, och att läisa detta,
en svensk författarinnas värdefulla arbete, vore lika mycket cn öfverloppsgerniing, som
rekommendationen af deu Finske skaldens. Vi skulle önska det — icke så myckett för
författarinnans skull, ty hon skall förblifva densamma, om ock hennes egna Inmdsmän
vore de sista att erkänna hennes värde — men vi skulle önska det (Tör dessa
landsmäns, eller rättare landsmaniunors, egen skull; ty detta sista arbete af Fredrika
Bremer, tvifvelsutan ott blaud hennes allrabästa, ha vi hittills funnit vara mycket mera
allmänt kändt och värderadt af svenske män, än af svenska qvinnor,—dessa qvinnor,
som vilja resa en ärestod åt den konung, som gaf dem myndighetsrätt, men soirn
knappast haft ett ord till tack. men väl många af klander, ogillande, hån, åt den qvinna,
som var deu första att våga för dem begära detta prcvilegium och bevisa diess
nödvändighet! Men... det är ej vår meuing att bannas, ulan snarare att vänligen
öfvertala dem af våra läsarinnor, hvilka ännu icke läst Lifvet t gamla verlden, att icke
~ längre förneka sig sjelfva detta stora nöje, — De innehålla så mycket, dess» tvenne
tomer, att vi förgäfves sknlle söka att uppräkna allt. Naturskildringar, så lefvande,
att man tyckcr sig med ens förllyttad till det laud som beskrifves; natioiuer och
individer så karakteristiskt målade, att man tycker sig lika hemmastadd ibland
dem, som författarinnan sjelf; författare och deras verk, dels citerade, dels med
så mycket intresse beskrifna, att det ingifvet läsaren ett oemotståndligt begär
att sjelf lära känna och studera dem. Derjemte finnes det knappast nägon af
mensklighetens stora frågor, som i detta arbete cj beröras och belysas, men,
främst af alin, den, som i sig upptar allt öfrigt, den, som är af högsta vigt,
»ty derutaf går lifvet.» Denna fråga, den religiösa, sedd mången gäng ur
ny och stor synpunkt, ger också bukcu sitt djupaste intresse, äfven för dem,
som ej i allt dela författarinnans åsigter. Vi hafva sällan läst någon bok, skrifven
af en qvinna, och aldrig någon af en svensk qvinua, som gifvit så vidgade åsigter
öfver lifvet och menniskorna, som lyckats föra upp siu läsare till en sn hög och
fri synpunkt, och låtit honom se allting så i stort, utan att dock betydelsen af det
lilla derjemte gått förlorad. Detta gäller i synnerhet om bela den första, samt förra hälften
af den audra delen, kanske företrädesvis den sistnämnda, som innehåller den sä högst
intressanta framställningen af Waldensenias historia, skildringen af Italiens
frihetssträfvanden, af de båda patriotiska skriftställarne, Gioberti och Balbo, samt deras
inflytande på folket, af Catharina Ferucci och hennes bemödanden för de italienska
qvinnornas förädling; mänga lifliga och målande naturbeskrifning^- från Lågo
Maggiore och Waldenserdalarna, från Genua, Pisa, Florens och Rom, samt slutligen
hvad författarinnan kallar »Sin Behållning.» Sista hälften af andra delen,
synnerligast slutet, synes oss något aftaga i intresse. Dessa Dagboksanteckningar hafva,
ända från första sidan, lyckats aflocka verkligheten ett så högt intresse och
hafva jnst deruti så stort värde, att oss synes, de väl kunnat umbära det
fiktionens appendix, som i slutet’ blifvit tillagdt. Men måhända är det blott vid
jemförelsen med de storartade dimensionerna af bokens föregående skildringar, som
denna sista synes oss liten. En bättre bok har sällan af en qvinna blifvit skrifven,
och vi hafva under dess läsande erfarit, icke blott en liflig tacksamhetskänsla för
det nöje och intresse, den omedelbart skänkt oss, men äfven en känsla af glädje —
af stolthet öfver att det är en svensk qvinna, som så tänker och sii skrifver.
Vi hafva så läuge uppehållit oss vid ofvannämnda tvenne arbeten, onekligen
de betydelsefullaste inom den svenska skönlitteraturens senare alster, att vi blott
i förbigående hinua nämua trnnu ett par, som vi önskade rekommendera till vara
läsare. Deribland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
