Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
lomliga karaktärer och lefnadsvanor, och vi anföra härom följande
jr Charlottes företal till 2:dra upplagan af sina systrars arbeten:
— — »Ännu under dagens hetta och tunga, dignade de trägna
ar-Detarena vid verket .... Emily aftärdes hastigt och syntes brådska
jtt lemna oss, men under kroppens aftynande stegras själens
krafter. Då jag, dag efter dag, såg med hvilket mod bon gick
lidan-pet till mötes, slets mitt hjerta mellan ångest, beundran och kärlek,
^ag bar aldrig sett någon likna henne. Starkare än en man och
enklare än ett barn, var hennes natur ensam i sitt slag. Det
förfärliga var att hon, eburu full af öfverseende med andra, aldrig hade
förbarmande med sig sjelf; anden var skoningslös mot kroppen — af
den skälfvande handen, de enerverade lemmarne, de fördunklade
ögonen kräfdes samma tjenst som under helsans dagar. Att stå bredvid
och vara vittne till sådant, och ej våga en invändning, var en smärta
utöfver hvad ord kunna beskrifva.....Slutligen korn dödskampens
marter och fasor - och den 19 December 1848 var hon ej mer . . . .
Änne följde samma stig med långsammare steg, och med en
undergifvenhet, som väl kunde mäta sig med den andras styrka. Den
varmaste ti o på den christna föisoningsiäran uppehöll hennes svigtande
mod under olidliga smärtor och ingaf herrue lugn och förtröstan.«
Vi kunna blott genom några spridda utdrag ur Charlottes
bref gifva läsaren en aflägsen skymt af den strid på lif och död, som
under och efter denna tid föregick inom den hårdt pröfvadesysterns själ.
— — »Jag bjuder till att hoppas; men dagen är tung, mulen och
stormig. Mitt mod sjunker stundom under nollpunkten. Jag söker
då hjelp der, dit du har visat mig, högst uppöfver jordens stormar
och sorger. Jag hemtar der någon styrka, om än ej tröst.–-
Jag undviker att blicka framåt eller tillbaka och bjuder till att se
uppåt. Jag tillåter mig knappast att sakna, att frukta eller att
gråta. Hvad jag har att göra är mig tydligen förelagdt och jag
ber endast om styrka att fullgöra det. Dagarne skrida framåt
långsamt och tungt; men nätterna, med det plötsliga uppsprittandet ur en
orolig slummer till den förnyade vissheten att den ena ligger bäddad i
sin kalla graf, den andra på ett smärtsamt sjukläget-, äro ännu svårare att
bära. Men Gud är öfverallt!–-Tanken pä hvad som stundar gör
sig mer och mer hemmastadd i min själ; men ack! det iir en hemsk, en
dyster gäst. — Sorgen öfver de redan bortgångna är ännu
outsägligt bitter och framtiden är mörk. Och doek vet jag väl att vi
hvarken få klaga eller svika och jag söker att hålla mig uppe. Jag
hoppas och tror att styrka skall gifvas i mån af bördans tyngd;
men föga minskar vanan smärtan af min belägeuhet; dess enslighet,
dess öfvergifvenhet gör den ännu svårare att bära. Men det ligger
i min natur att sträfva mig framåt med en viss ihärdighet, äfven
som ensam. Och Gud hjelper väl — — — Jag har stunder, af
stum, bitter, ensam sorg, långt svårare att uthärda äu den saknad, som
följeromedelbart efter förlusten. Det första, sä djupt kända slaget, tyeks
likasom med ett gissel drifva själen till verksamhet; den ödsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
