Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
känsla, som derefter inträder, förlamar blott. Jag har lärt att söka
lindring, icke i egen själsstyrka men i förtröstan på Guds
allmakt. Själsstyrka är en god sak, men äfven den måste krossas för att
visa oss huru svaga vi äro.«
Det var i Scarborough, en liten badort, som Änne stilla
utandades sitt fromma lif, omgifven af Charlotte och dennas
barndomsvän. De båda sistnämnda qvardröjde der ännu en kort tid,
och vid hemkomsten till Uaworth, skrifver Charlotte:
— — Pappa var frisk och han och tjenarne emottogo mig med en
ömhet och välvilja, som bordt trösta. Jag bjöd till att känna mig
glad öfver att vara hemma, men det ville ej lyckas. Huset tycktes
mig så tyst— alla rummen tomma. Jag tänkte på de trenne, hvar
de voro lagda, i hvilka mörka, trånga boningar, och huru de aldrig
mera skulle beträda jordens krets. Och så greps jag af en
oemotståndlig känsla af öfvergifvenhet och bitterhet. Ångesten kom, den
oundvikliga, den obetvingliga. Jag höjde mig under dess våld och
tillbragte en förtviflausfull natt, en dyster morgon; nu är jag bättre.
Jag kan ej föreställa mig huru mitt lif skall förflyta, men jag sätter
min lit till Honom, som hittills uppehållit mig. Ensamheten kan
måhända förljufvas och göras mera uthärdlig iin jag tror.»
Vi hafva redan en gång, tillsammans med läsaren, trotsat de
genomträngande vindkast, som fara fram öfver West-Ridings moar
och med honom ströfvat modigt uppför den branta backen till
llaworth, letande oss väg mellan de täta grafkullarne på
kyrkogården, för att stanna vid ett af prostgårdens fönster och kasta en
blick in i hvardagsrummet. Om vi nu göra detsamma, månne vi
skola känna igen oss der? Rummet är sig fullkomligt likt i sin enkla
anordning, nästan hvarje möbel står på samma plats; likasom då,
har lampan på ett gifvet klockslag blifvit släckt, och endast det
nyckfulla skenet af en nedbrunen brasa eller några llyktiga strålar
af den, genom sönderslitna moln, då och då framglänsande månen
upplyser föremålen. Men de trenne menskliga varelser, hvilka då
gåfvo lif och intresse åt taflan — hvar äro väl de? Hvar är den
långa, mörka gestalten, med det stränga anletet, hvars stoiska köld
blott stundom förmådde smältas af den inneboende glöden?—hvar
den ljusare veka skepnaden med en mild resignation tecknad i de
späda, lidande, anletsdragen? Borta — döda! »Ännu under dsgens
tunga och hetta dignade de trogne arbetarne.» Men hvar sr då
den tredje systern? — Tyst! ser du ej den bleka, tärda skuggan,
som då och då skymtar förbi fönstret, under sin rastlösa vandring
fram och åter i rummet? Se, nu saktar hon gången likasom
lyssnande efter stegen, som förr höllo takt med hennes — men d<t är
endast häckens grenar som, drifna af stormen,.slå emot rutan; —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
