Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
än stannar hon ocli lyssnar efter nägon mensklig stämma, men hör
endast vindens ängsliga qvidande; — än vänder hon sig plötsligt,
spejande bortåt rummets aflägsnaste vinklar och vrår, som väntade
hon att möta något vänligt anlete, någon kär och välkänd skepnad
— men i rummet finns ingen lefvande varelse, mer än den gamle
Kaper, Emilys hund, som gnäller i sömnen och drömmer om sin
stränga, men älskade och aldrig förgätna herrskarinna. Slutligen
närmar hon sig fönstret, kanske i hopp att utomhus finna några
mera lifvande och tröstande föremål — och hennes första blick
faller på de svarta grafkorsen, som trängas om rummet, eller på
kyrkfönstret, under hvilket deri enkla grafvården är rest, som
gömmer modrens, brödrens och fyra systrars stoft.......Hvad
under då om hon säger:
»Den värsta pröfningen är då skymningen inträder och qvällen
nalkas. Vi brukade vid den tiden samlas i hvardagsrummet — tala
och öfverlägga om alla våra planer, våra skrifter etc. . . . Nu sitter
jag ensam — och har ingen att tala med. Jag kan ej hindra mig
från att tänka på deras sista stunder, erinra mig deras lidanden, hvad
de sade och gjorde, samt deras utseende under dödsångesten. Men
måhända skola dessa minnen med tiden förlora något af sin sargande
udd. _-____- — — _ — — — — —
–Mitt lif är just hvad jag väntade mig det skulle blifva. Ibland
då jag vaknav om morgonen med tanken att ensamhet, saknad och
minne skola utgöra nästan mitt enda sällskap under den kommande
dagen — att de om qvällen skola följa mig till sängs ocli länge
hälla mig sömnlös — att de nästa morgon åter skola väcka mig —
då, Neil, känner jag stundom mitt hjerta nära att brista. Men ännu
är jag ej krossad under slagen, ej beröfvad all spänstighet, allt hopp,
eller en svag önskan att kunna resa mig. Jag har ännu krafter qvar
att kämpa lifvets härda strid. Jag kan inse och erkänna att jag
ännu har mycket godt qvar. Jag kan ännu uthärda lifvet. Men jag hoppas
och beder att aldrig du, att aldrig någon, jag älskar, må komma i eu
dylik belägenhet.–Att sitta ensam i det tomma rummet, med
endast klockans tick tack afbrytande dödstystnaden i huset, och med
förtlntna årets krönika, så full af sorger, lidanden och förluster,
uppslagen för själens öga — det är i sanning en pröfning.
Jag skrifver fritt och oförtäckt, emedan jag tror att du skall
höra mig med tålamod, att du ej skall oroa dig, och tro mig vara
ännn olyckligare än jag är.
–Äfven du har haft en tung börda att bära; må vi blott med
den yttersta, den vaksammaste noggrannhet taga oss till vara att icke
yfvas öfver vår styrka, i händelse vi skulle förmå hålla oss uppe
under pröfningen. En sådan stolthet skulle i sjelfva verket vara ett
tecken till den ytterligaste svaghet. Om vi hafva nägon kraft emot
olyckan, så ligger den sannerligen icke hos oss sjelfva, utan har
blifvit oss gifven.» — — — — — — — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
