Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
drifver er och tiden tillåter. Jag skulle aldrig tacka er för ett bref,
som ni tvungit er att skrifva."
Omkring denna tid erhöll en af hennes litterära vänner ett
bref, fi varur vi meddela följande:
–"Jag njöt med fulla drag af min utflygt till Skottland; och
likväl såg jag blott föga af landets fysionomi; ingenting af dess
skönaste och mest storartade drag. Meu Edinburgh, Melrose, Abbotsford,
dessa tre innebära nog, för att uppkalla känslor af så djupt interesse,
så liflig beundran, att jag hvarken för ögonblicket eller sedan kunnat
sakna ett vidsträcktare omfång för mina intryck, hvarigenom känslan
af nöje måhända förlorat i intensitet hvad den vunnit i mångfald.
Jag hade utrymme och omvexling nog för att känna mig mycket
lycklig, och "Nog", säger ju ordspråket, "är bättre än kalas". . . .
Artikeln öfver Currer Bell i "The Palladium" är en af dessa,
vid hvars läsande en författare bäfvar af fröjd. Han glädes att finna
sitt arbete varmt och fullt uppskattadt, men bäfvar vid det ansvar,
som ett dylikt beröm synes ålägga honom. Jng tillrådes att vaka
och bida, och jag vill lyda rådet, ehuru det är mera hårdt att bida
med bundna händer, medan de observerande och reflectiva krafterna
arbeta osedda i sina tysta verkstäder, än att träla vid ett mekaniskt
arbete.
Till vännen E. skrifver Miss Brontë senare:
— — "Jag är både förvånad och förbittrad på mig sjelf för det jag
ej kan vänja mig vid, eller åtminstone lugnt underkasta mig mitt
öde med all dess enslighet och öfvergilVenhet. Genomseendet af
papper och gamla minnen har likasom återförnyat slaget och medfört en
känsla af betryck, som är snart sagdt outhärdlig. . . . Jag säger detta
till dig, emedan jag måste på något sätt gifva luft åt mina känslor––
Jag hoppades finna sysselsättning och interesse i skrifning vid
hemkomsten; meu hittills hafva mina bemödanden varit fåfänga; den
totala bristen på all slags stimulus är måhända orsaken dertill."
Vid denna tid var nemligen Charlotte upptagen af det
dyrbara, men sorgliga arbetet att genomse sina aflidna systrars verk
och skrifva deras biografier. Hennes känsliga sinne led djupt af
denna sysselsättning och det gamla svårmodet bemäktigade sig
henne åter. Då det plågsamma värfvet var fullbordadt, skrifver
hon till barndomsvännen:
–"Jag är bättre nu oeh befinner mig på ett kort besök i Amble-
side hos Miss Martineau. Hennes hus är högst angenämt, både utan
och innan, och ordnadt med en beundransvärd comfort och
prydlighet från det minsta till det största. Jag stiger upp vid min vanliga
tid och frukosterar ensam (hon är uppe redan kl. 5, tar ett kallt
bad. derefter en promenad i stjernljuset och har redan frukosterat
och börjat arbeta innan kl. 7). Jag tillbringar förmiddagen i
hvardagsrummet, hon i sitt arbetsrum. Kl. 2 mötas vi — arbeta, tak
och promenera tillsammans till middagstimman, kl. 5, hvarefter vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
