Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
väl påminnas, att tusentals uf våra medmenniskor erhållit en motsatt
lott. Vår slöa sjelfviskhet behöfver uppskakas, våra sömniga sympathier
väckas, och å andra sidan, om vi kämpa inot egen sorg, mot de
särskilda pröfningar, den särskilda bitterhet, hvarmed Gud funnit
för godt att för oss uppblanda lifvets kalk — äfven då är det oss
godt att se det vår lott icke är deti enda mörka. Det tystar den
kno-tande tanken och ordet — det lifvar det svigtande modet, att göra
det klart för oss att det finns tallösa hemsökelser till i verlden, de
flesta jemförliga med, några öfverstigande den smärta, hvaröfver vi så
gerna uteslutande sörja.
.......Det gläder mig uppriktigt att höra att ni kommit öfver en
originel författare. Originalitet är litteraturens perla — det sällsyntaste
och dyrbaraste beröm man kan gifva en skriftställare.......Ni
frågar efter "Currer Bell." Det synes mig som skulle frånvaron af hans
namn på er annonslista för det kommande året icke lemna någon
särdeles tomhet, och att han åtminstone bör kunna bespara sig oron
af att anse sig viiutad då ödet förvägrar honom möjligheten att
komma.
Måhända sörjer Currer Bell, i hemlighet öfver detta förhållande;
men om äfven så är, måste han behålla sin klagan för sig sjelf. Det
är en sak, på hvilken inga ord böra slösas, ty inga ord kunna deruti
frambringa någon förändring. Det oöfvervinncrliga hindret är endast
utt söka hos honom sjelf, i hans läge i lifvet, hans öde och hans
oförmåga.»
Till svar på Mrs Gaskells försök att öfvertala henne alt
lemna hemmet någon tid och komma till henne, skref Charlotte:
— — »Jag kan, ej, bör ej resa. Jag är dessutom nu mycket bättre
än för några veckor sedan. Dagjemningstiderna fresta mig alltid
hårdt, i det de oaflåtligen medföra mig ett anfall af ohelsa till kropp
eller själ. Antingen plågas jag af en nervös hufvudvärk, eller tryckes
jag till jorden af ett djupt missmod — dock ej värre än att jag ju
kan sluta smärtan inom mig och småningom resa mig. Denna tunga
tid är nu, som jag hoppas, för i höst förbi. Det var vid denna tid
af året som min stackars bror dog och mina systrars krafter begynte
svika: Jag behöfver ej säga mera. — Hvad det vidkommer att fly
hemmet hvarje gång, jag har en dylik strid att utkämpa — så fiuner
jag väl att det icke duger. Dessutom skulle »vålnaden» följa mig.».. .
I trots af sitt motstånd besegrades hon dock slutligen af
»vaghet och lidande och sökte förgäfves i sitt författareskap en källa
till glömska af sina qval. Villette var påbörjad och förläggarne
otåliga, men hon förmådde ej fullborda den.
–»Det är icke troligt (säger hon) att boken kan blifva firdig
till den tid ni önskar. Blir min helsa starkare skall jag fullgörs
arbetet så fort, som jag fiuner förenligt med min föresats att göra det,
om ioke väl, dock så väl som det står i min förmåga. Ej en smula
fortare. Då hågen lemnar mig’ (och den har gjort det nu, utaa att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
