Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
de. Hon träder här en mån utom sig sjelf och skildrar mera hvad
hon sett än hvad hon kännt, och i samma mån, som skildringarna
aflägsna sig från området för hennes egen erfarenhet, få de också
en gladare, för författarinnan, tyvärr, blott allt för fremmande
färgton. Hjeltinnan har här ingenting af författarinnans egen
person-tighet; hon är en bild af systern, Emily, »sådan hon hade varit
om hon blifvit lycklig.» I Currer Bells första och sista arbete
står hon oss sjelf närmare. Jane Eyre oob Lucy Snowe äro inga
fotografiska porträtter af Charlotte Brontë, men de hafva samma
grunddrag till karakler och hjerta, och deras lif ha erhållit ungefär
samma riktning, som hennes. l)å Jane Eyre skildrades hade
författarinnan, ehuru bittert pröfvad, ännu ej uppgifvit allt hopp på
lifvets glädje och hon kunde således tillåta sin hjeltinna, att, efter
mycket lidande gå en sen och dyrköpt sällhet till mötes. Då Villette
skrefs var det annorlunda. »Ingen, som ej varit djupt olycklig har
kunnat skrifva en så glädjelös bok,» bar någon sagt. Och dock
finnes der intet, som skulle kunna benämnas pjunk, denna
olyckliga hufvudingrediens i så många nutidens romaner: hvarje sida
bär vittne om en troget kämpande och först på sistone bruten kraft.
Den hägring af sällhet, som ett par gånger under korta ögonblick
uppgår för Lucy Snowe, was not to be. Från författarinnans
dåvarande synpunkt skulle en sådan bokens upplösning varit både
esthe-tiskt och moraliskt oberättigad.
Om Charlotte Brontës lefnadslycka gällde samma dom som
om Lucy Snowe’s: it was not to be: och vi hafva sett att
författarinnan, genom afkunnandet af denna dom, till viss grad förutsagt
sitt eget öde.
Villette var, såsom nämndt är, Currer Bells sista verk; the
Professor, som efter hennes död utgafs, var af henne sjelf aldrig
ämnad för offentligheten, sedan hon derur tagit en del af de
karakteren som förekomma i Villette. Att hennes äktenskapliga lycka,
om den till en tid hämmat, dock troligen ej skulle förmått henne
att fullkomligt upphöra med utöfvandet sitt skriftställarekall, det
anar man, då man följt den oemotståndliga utvecklingen af hennes
sällsynta snillegåfvor. Aningen bekräftas dessutom af det sista
man. oss veterligen, hört om Charlottes hemlif, och hvilket Mr
Thackeray förlidet år meddelat i ett af de första häftena af sin
tidskrift, Cornhill Magazine, jemte det han bifogat några ord
rörande sin egen åsigt om Charlotte Brontë såsom skriftställare och
qvinna. Vi meddela af dessa Thackerays yttranden följande, och
låta sålunda den, af henne sjelf så högt värderade skriftställaren,
fullända Charlotte Brontës karakteristik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
