Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
■— — "Jag säg Miss Brontë första gängen, då jag nyss uppkommit
från en sjukdom, hvarifrån jag trott mig aldrig kunna tillfriskna.
Jag mins väl den späda, skälfvande geslalten, den lilla handen, de
stora ärliga ögonen. En passionerad ärlighet (an impetuoushonesty)
syntes mig karakterisera hela qvinnan. Tvenne gånger mins jag att
hon ställde mig till rätta för hvad hon ansåg oriktigt i mina åsigter.
En gång råkade vi i dispyt om Fielding. Hon talade alltid rent ut. |
Hon gjorde stundom förhastade slutsatser. (Jag har smålett åt ett :
eller par yttranden i hennes bref. der mitt eget skaplynne eller
handlingssätt utgör ämnet för hennes betraktelser.)–— –-Ny
för Londousverlden, beträdde hon den med den henne egna
sjdfstän-digheten och okufligheten i åsigter, samt bedömde sina samtida och
uppspårade isynnerhet hvarje skymt af egenkiirlek och tillgjordhet
hos dem med sällspord skarpsyntbet. Hon förbittrades på sina
gunstlingar om de i uppförande eller samtal ej motsvarande det ideal,
hvarunder hon tänkt sig dem. Ofta syntes hon mig döma oss
Londons-boar förhastadt men måhända |äller det sig obehagligt för oss att alls
låta’ oss dömas. Hon förelö’11 mig såsom en Jeanne d’Arc i
miniature, rnnrcheiande lätt på oss och ställande oss till rätta för vårt
beqvämlign lif och vår beqvämliga moral. Det intryck hon gjorde på
mig var det man erfar vid umgänget med en sällsynt ren, ädel och
högsinnad person. — — — — — —
En afton mot slutet af 1854, då Charlotte satt med sin man
vid en muntrande brasa, lyssnande till vindarnes tjut kring den
gamla prestgården, sade hon plötsligen till honom: »Örn du ej varit
med mig i qväll hade jag måst skrifva.» Hon sprang derefter upp
på sitt rum, tog med sig och begynte läsa högt början till en ny
berättelse. På några anmärkningar af mannen svarade hon: »Jag ,
börjar alltid två eller tre gånger innan jag blir nöjd och skrifter väl
snart ett nytt begynnelsekapitel i stället för detta.» Men ödet hnde
annorlunda beslutat. Den darrande lilla handen skulle ej skrifva mera.
Hjertat, nyss uppvaknadt till kärlek och sällhet, samt klappande af
moderliga förhoppningar, skulle snart upphöra att slå; denna san- .
ningens späda, men oförfärade tolk och försvarare, denna orättvisans
ifriga motståndare kallades innan kort hän från verldens kamp och
sträfvan, nedlade sina glänsande vapen och öfverflyttade till en sfer
der äfven den ädlaste förbittring, cor ulterius nequit lacerare, der
sanningen, städse ovansklig, del rätta, evigt segrande, ej längre hafva
några fiender att bekämpa. — — — — —
Hvar finns någon bland Currer Bells otaliga läsare, som ej lärt
känna och beklaga hennes familjetragedi, hennes egen djupt sargliga
och förtidigt afslutade lefnadsbana? Hvar finns någon blanl dem
alla, som ej blifvit hennes vän, som ej i hennes verk beuncrat så
väl konstnärens ädla språk som qvinnans brinnande sanningstärlek,
hennes mod, hennes enkelhet, hennes djupa afsky för allt orätt,
hennes fromma hjertelag, hennes, att jag så må säga passionerade
hederskänsla! ........Då man tänker på detta lif, så
ädelt och sä ensamt, på denna lidelsefulla sanningskärlek, på dessa
rastlösa nätter af studier, visioner och svärmande fantasier, tf vex-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
