Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
»Sänk icke blicken ned till jorden, böj den dit upp.»
Han visade med handen mot skyn.
Bertha Bossman var Assessorskan Munsters fosterdotter. Nu
hade denna knopp, bon sä ömt vårdat, utvecklat sis till den fagraste
ros, som hon i hemlighet redan länge ämnat sin son. Lyckan
gynnade modrens afsigter. Arvid fästade sig med den varmaste
böjelse vid Bertha, som hängifvet besvarade hans kärlek. Han, nu
en yngling om 21 är, var sina föräldrars afgud, flickan hans, och
då bon nu stod så nära jordlifvets gräns, var det icke allenast
tanken på hennes bortgång, utan i synnerhet fruktan alt äfven förlora
honom, som uppfyllde föräldrarnas hjertan ined en så häftig sorg.
Block hade lemnat dem. Fadren smög sig iu i sjukrummet.
»Ar det du?» inföll hans hustru. »Gå, min vän, gå tillbaka till
Arvid. Han får icke vara allena!»
»Tror du, att bon får lefva?»
»Jag tror — —»
»Hvad tron J?» inföll Bertha.
»Att för Gud är ingenting omöjligt.«
»Det är om min död J talen?»
»Nej om ditt lif.»
»Hvar är Arvid?»
Intet svar.
»J tigen — jag förstår — han är sjuk.»
Hennes tal förbyttes tjll ett häftigt skrik.
»Han är icke sjuk,» försäkrade henne Munster,» men doktorn
har förbjudit honom, att vara bos dig, euiedan du ej tål höra lians
veklagan.»
»Heldre hör jàg honom gråta och jemra sig; jag vet att han
ängslas långt ifrån mig.»
»Icke längt ifrån dig», tröstar henne modren.
Munster gick.
»Bertha, fruktar du döden?»
»Nej, jag skulle gerna dö, om jag blott firige taga eder alla
mod mig, — men kanske är det en syndig önskan?»
»Jag, för min del, skulle med glädje följa dig. Arvid
öfver-lefvor dig ej, och hvad har jag då lüir att göra?»
»Hans far är qvar.»
»Han, ja, han.»
Skyndsamt och nitiskt utförde fru Munster de föreskrifter, som
doktorn gifvit henne. Under det att hon ensam vid Berthas säng
slösade på henne de ömmaste omsorger hade tvenne tjenarinnor
insjuknat. Assessorskan Munster var ansedd,, som en from och
christligt sinnad qvinna. Men hittills skonad mer än de flesta för
sorger och motgångar, hade nu äfven för henne pröfningens timma
slagit och hon sade vid sig sjelf:
»Jag trodde, att jag var stark, men jag är dock svag. Så är
det, man vet ej huru stålet biter förrän man pröfvat dess egg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
