Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
lins. En ung Hicka, don som for tvenne dagar sedan syntes nära
döden, är nu utan fara. Och hennes fästman, som i förrgår
insjuknade i pestsymptomer, är också på bättringsvägen. .lag tror mig
således redan hafva fått makt med sjukdomen.» Han blir afbruten
genom Malenas inträdande.
»Hvad är det nu?» säger oroligt hustrun. »Får jag då ej rå
om dig ett ögonblick?»
Malena meddelar:
»Öfverste * * * har nyss insjuknat.»
Hon hinner ej att tala ut, förrän läkaren trycker sin hustrus
hand, ser ömt på sina barn och säger med djup rörelse: »Jag
befaller eder alla Ctudi I»
Klockornas döfva ljud. som icke förut i dag låtit höra sig.
infaller långsamt och högtidligt. Samlande sina barn omkring sig,
sätter sig modren vid fönstret och följer länge med blicken efter
sin man. Slutligen är ban utom hennes synkrets.
»Mamma» säger Gillis, som är en tänkande gosse, »det heter:
’Aldrig har jag sett den Rättfärdige förgäten eller hans barn efter
bröd gå.’ Således skola aldrig vi sakna bröd; ty vår far är
»rättfärdig, ban är de sjuka och fattiga huld.»
»Ja,» svarar modren med rörelse. »Jag hoppas att hvarken
ban eller ni förgätas af Honom, deri allena trofaste. Men
sen till att J följen er läders fotspår på rättfärdighetens väg.
Lemnar ban er icke annat arf, så har ban åtminstone gifvit er sitt
föredöme och sitt namn! Nu besiripen J icke hvilket ansvar det är
att bära detta namn — och hvilken vanära om J en gång genom
laster besudlen detsamma. Gud bevare både eder och oss från
en så hjertgripande sorg!!!»
5.
Juldagens morgon har inbrutit. Menigheten träder ur templet.
Den ogenomträngliga dimman har försvunnit och gifvit vika för den
klaraste sol. Vid denna nu så ovanliga syn — under flera månader
har man ej sett en ljusglimt genombryta det jemntjocka töcknet —
glänsa tårar i mer än ett öga.
Vi se tvenne unga personer, gående arm i arm, skilja sig från
hopen och taga vägen åt Assessor Munsters lms. De inträda i
salen. Bertha hastar förbi föräldrarna. Det är någon hon ser, till
hvilken hon ilar med utsträckta armar. »Lifvet, lifvet!» utropar
hon; »aldrig så lilligt som i dag, har jag känt värdet af denna sköna
och ansvarsfulla gåfva I Nyss har jag tackat Gud vid krubban, der
Ban sjelf en gång låg, för det återfunna lifvet. Och nil tackar
jag er, som varit medlet i hans hand att rycka mig från grafvens
brädd.»
»Hvad skall jag väl säga?» infaller unga Munster; »min skuld
är ändå större än hennes.»
»Huru lyckliga J än ären,» menar Block, »är jag dock
lyckligare än J.»
lians ögon fyllas med tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
