Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
IV.
Emellertid började jag att tänka och att förstå, att andra
omkring mig tänkte ändå mer än jag. Jag började till och med
förstå, icke naturen, men väl beskaffenheten af tankens förvandling till
de döda bokstäfver, som man lärt mig läsa eller skrifva. Min
första vördnad för boken, brännpunkten för det öfvermenskliga,
der denna sällsamhet försiggår, bier mig ingifven af den, som
uttyder ett barns alla uppenbarelser — af en mor.
Min mor, hvars hjerta var fromt, som en engels, hade hela
qvjnnans känslighet i sitt uttryck. Hennes ansigte, der dragens
skönhet och tankarnes fromhet sammansmälte, liksom för att full—
komliggöra hvarandra, gaf mig ännu bättre än en bok,
förklaringen öfver denna själens nästan synbara öfvergång till ett naturligt
uttryck, och från detta naturliga uttryck till andlig uppfattning.
Detta kallar man Physionomie, en sak, som man alltid försöker
att beskrifva, emedan man aldrig har lyckats att rätt göra det.
Ansigtets uttryck är i sjelfva verket själens synliga
uppenbarelse, ehuru alltid innesluten i hemlighetens slöja; man kan
deruti klarare än annorstädes spåra materiens och andens förening;
men, att uti ett ansigte urskilja hvad som deruti tillbör kroppen,
och hvad själen, det ingår på omöjlighetemes område. Just detta
är gränsen, der de buda olika naturerna sammansmälta.
V.
Jag såg min mor, antingen om söndagarne efter
morgonmes-san i sitt lugna och solupplysta rum, eller ock de andra dagarna
i veckan, sedan hon 0111 aftonen bortlagt sitt arbete, från en hylla
bredvid sin säng nedtaga en liten bönbok, som hon ärft efter sin
mor.
Hennes anlete, vanligen så öppet och strålande, förändrade då
helt hastigt uttryck. Det fördunklades såsom skenet af ett ljus,
för hvilket man håller handen, på det att ej ett luftdrag skall
komma dess låga att fladdra eller slockna. Jag kände detta
uttryck och jag gissade deraf, att ett stumt samtal försiggick med
någon annan än med mig, och, utan att hon derom behöfde
påminna mig, iakttog jag tystnad och vördade hennes bönestund.
l’å hennes läppar kunde man knappt varseblifva någon
märkbar rörelse, men ögonen, hvilka vexelvis hvilade på bokens sidor
eller höjdes mot himlen, rodnaden och bleknaden, som skiftade på
hennes kinder, hennes händer, som stundtals sammanknäpptes,
sedan hon på sina knän nedlagt boken, rörelsen, soin höjde hennes
bröst, och 60m uppenbarades för mig genom en mer än vanligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
