Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
af min mors skrifbyrå. Mina lärare hade sändt henne det, för
att glädja henne med de framsteg hennes son gjort. Jag skulle
luinna afskrifva det här helt och hållet, men nöjer mig med att
förkorta det, utan alla ändringar. Jag tillstår, att om jag i dag
skulle omskrifva den, blefve språket kanhända mera vårdadt, men
innhållet näppeligen mera sannt.
Se här mitt opus.
IX.
Tuppen gal vid vägkanten, midtibland hönsen hvilka krafsa i
halmen för att finna de korn slagen qvarglömt i axet. Byfolket
börjar vakna vid detta glada ljud. Man ser hustrurna och de unga
flickorna kammande sittlånga hår med buxbomammar, hvilka göra
det glänsande som silke halfklädda skymta i hyddornas dörrar. De
nedböja sig vid af brunnen kanten för att tvätta ögon och kinder
uti kopparbyttan, som tåget kring den gnisslande trissan upphemta!
från klippans djup.
Den ljumma Majvindens fläktar likna andedrägten hos ett
vaknande barn; de torkar de fuktiga kinderna och lockarna, som
hänga kring hals och axlar, derpå ser man dem besöka sina små
trädgårdar, inhägnade af (läderbuskar, hvars blommor likna den
nyfallna snön, som solstrålarne ännu ej vidrört. Der plocka de
lackvioler, hvilka de med knappnålar fästa vid sina klädnings ärmar
för att inandas dess vällukt under dagens arbete.
Svalorna, som för få dagar sedan återkommit från okända
länder, der de ega sina vinternästen, hafva ännu ej börjat tlyga
omkring, utan sitta i långa rader på takrännorna, för att från dess
höjd helsa de första solstrålarne, eller doppa sina näbbar i vattnet
som det sista regnet der qvarlemnat; man kunde nästan kalla dem
en lefvande taklist. De låta endast höra ett svagt qvitter,
nästan såsom de ord man framstammar i drömmen, alldeles som om
dessa snälla foglar, hvilka så mycket älska menniskors boningar,
fruktade att uppväcka de i vindskammaren sofvande barnen.
Slutligen frambryter solen bredvid Mont Blanc ur tjocka
dimmor och skyar, frigör sig småningom derur, och liknande ett
brinnande skep|), som hoppar på vågorne, färga han dem med sitt
eldsken. De första strålar, som bådat solens uppgång, nu stänka sitt
rosenskimmer, de höga kullarne. Detta sken liknar det som synes
på qvinnornas ansigten, då de elda bakugnen med torra vinrankor
och bnxbomsqvistar, för att grädda sitt bröd. Solen lyser ej kallt
soui om vintern på ängens rimfrost, men uppvärmer jorden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
