Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
ser man de gamla qvinnorna, krökta af ålder och arbete, samlas
utanför boningarne. Sittande på trädstammar, som ligga längs
med stugorna, luta de ryggarne mot de af solen uppvärmda
murarne och spinna på sina sländor lammens hvita ull, som är
ombunden med röda band. De vakta barnen under det att de spinna
och språka om vårarna förr i verlden.
Det unga paret utgår sist från stugan och gömmer nyckeln
i katthålet under dörren. Mannen bär de tunga arbetsverktygen,
hackan och krattan; yxan blänker, hängande öfver hans axel. Hustrun
bär på sitt hufvud en hvit trädvagga, hvaruti ett spädt barn
hvilar; hon håller fast den med ena handen och leder med den andra
ett annat barn, som nyss börjat att gå och som ännu stapplar pä
stenarna. Man kan med ögonen följa dem öfver de kringliggande
vin-fälten; de nedsätta det sofvande barnets vagga i fördjupningen
mellan tvänne vinstocksrader, der den beskuggas af de breda
bladen, som det nya årets sol framkallat. Mannen bortkastar sin
röck, qvinnan bibehåller endast sitt höghalsade linne, hvilket är
tjockt och starkt som skinn. De taga hackorna i sina händer och
ända till middagen hör man deras slag mot gruset. Den af arbete
flämtande qvinnans fuktiga linne fäster sig vid hennes bröst och
axlar, som om hon nyss uppstigit ur ett had i döden. Vid
minsta skrik af sitt lilla barn skyndar hon till vaggan och gifver, böjd
deröfver, åt barnet sin mjölk, sedan hon gifvit sina kralter åt
vinrankan. När solen står högst på himmelen utvecklar hon en hvit
duk, som skyddat brödet och osten från det af vinden ditblåsta
dammet. Hon utbreder på den svarta brödskifvan, en till hälften
hårdnad mjölkrätt, inlindad i ett grönt vindrufsblad och här och
der beströdd med lysande saltkorn.
Makarna nedsätta sig bredvid hvarandra vid dikeskanten,
såsom tvenne vandrare tröttade af en lång resa, och utbyta endast
få ord angående den skörd våren tyckes lofva.
Vid foten af en vinstock står en butelj af det vin, som man
skördat deraf förlidet år, och som nu blifvit upplriskadt i dess
skugga; det styrker och lifvar de arbetande. Sedan de ätit,
insomna de på den af värme rykande marken, med hufvudet hvilande
på armarne, och så återhemta de kralter, under det solstrålarne
borttorka svetten från deras unga anleten.
Då aftonen inbrutit hör man dem gå sjungande utför kullens
stigar, och de små herdarne, som återkomma från berget med
sina hjordar, återföra till den unga niatmodreii hennes snällaste get,
hvars born de prydt med buxbomskransar....
Denna beskrifning, redan alltför långt uttänjd, slutade med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
