Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fast solen jag mätt och planeternas gäng
Med siffror och tal jag kan tyda,
Förgäfves jag lyss efter spherernas sång
Och fattar ej takten, de lyda.
Jag vet att hvart föremål, stort eller smått,
Rör stödas om ej det skall falla;
Men ger till förklaring en ordformel blott,
En term, som man tyngdlag plär kalla.
Jag känner Linné, Cuvier, Humboldt och Fries,
Men penseln, som ängsblomman målar —
De verktyg, som forma på tusende vis
Hvar ros, som i trädgården prålar;
Den trollmakt, som gifvit rubinen dess glans,
Som skänkt diamanten dess strålar
Och, midt under vågornas brusande dans,
Med purpur fyllt snäckornas skålar;
Som manat hvar fjäril att bryta sig fri
Och lemna sin puppa i gruset,
Som gifvit hvar sångfogel sin melodi
Och vingar att flyga mot ljuset —
Hvad vet jag derom? Jemnt så mycket kanske
Som om detta samband, som råder
Emellan min hjerna och hvarje idé,
Som ord eller handling förråder.
Och kedjan, som, dold, löper verldar omkring
Och skapelsens sammanhang röjer.
Der länk invid länk den sin evighetsring
Kring en enda medelpunkt böjer,
Jag spårar den väl och jag tvingas att tro
Dess tillvaro, fast den sig döljer,
Men fåfängt jag söker dess A och dess O
Och vet ej hvad lagar den följer.
Min andliga vanmakt, min okunnighet,
Må alltså jag ödmjukt bekänna,
Ej prisa mitt vetandes ofelbarhet,
Ej bittert dess torftighet känna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
