Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
samt begifver sig åstad på en fem mils väg i den bistraste köld!
I sådant väder som nu måste minst fyra dagar åtgå lör den resan;
men hvarken för sig eller barnet var mannen försedd med någon
löda. »Jag lille på Gud och godt folk,» sade ban, när jag frågade
huru han kunde gifva sig åstad på sådant sätt. Också hade han
icke missräknat sig. Försynen hade så skickat, att ban icke
behöfde resa längre än hit för att finna en prest, och här fick barnet
långt omsorgsfullare skötsel och ans än det kunnat få hos sin
moder. Den hederliga bondhustrun i Gråträsk tvättade och ansade
det samt lindade det i rent, snyggt linne. Jag ser ännu så lifligt,
huru hennes milda öga medlidsamt och huldt blickade på den
arma, oskyldiga varelsen, som var lödd i verlden till mycken
fattigdom, hunger och elände, innan det skulle hinna den dag att sjelf
förtjena födan. Ett himmelskt småleende förhöjde behaget af
hennes vackra anlete, ur hvilket jag tydligen såg en ren själ framblicka.»
En annan gång var missionären äfven ute på färd,
hemkörande på lenföre ett tungt lass med spannmål och mjöl för sitt
som-marbehof. Vid passerandet öfver en å, der isen var svag, var det
hardt nära att hela lasset gått förloradt; men genom
utomordentliga ansträngningar af honom sjelT och den trogne Slompen
lyckades det dock att berga den dyrbara lasten, hvarförutan den
Lappske missionären icke haft något att lefva af under den
kommande årstiden. »Sedan allt var förbi och jag fick tid att tänka
på saken» säger han, »föreföll det mig som ett under. Mina
händer knäpptes ovilkorligen tillsammans, min blick höjde sig mot
himlen, och jag kunde ej alhålla min tunga från en öfverljudt
uttalad tacksam bön. Jag känner en viss blyghet vid att sätta det
på papperet; men hvarföre förtiga det? Psychologen må ju ock få
en rad af mig. Man blyges vanligen, att i det hvardagliga lifvet
på detta sätt vända sig till Gud, eller att härmed af profana
menniskor blifva öfverraskad. Huru kommer det till? År det kanske,
för det man af andra skulle kunna anses, antingen för mindre
upplyst eller ock för skrymtare? Visst är väl detta ofta motivet, men
likväl i förra hänseendet icke alltid, ty äfven i hvardagslifvet kan
man mycket lätt vara obemärkt härvid, och kanske är det oftast
en skrymtare, soin låter märka det. Jag vet likväl, att det kan
finnas religiöst väsende, som dock icke gerna kan bedja eller tacka.
Man vördar en evig förnuftig verldsstyrelse, men finner der icke
rum för vrede eller nåd. Det är den obevekliga absoluta
nödvändigheten. — Hvad skall man då säga, om denne samme, i ett
annat ögonblick, ser Gud i menniskogestalt? Vid hvilketdera
tillfället såg ban orätt? — Jag tänker på skaldens ord:
Tidskrift för Hemmet. Årg. 111. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
