Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125,
Månne ej Paludan Muller var den förste, som vågade att i
en enda bild sammanfatta ocb, i berättande form, sjelfgisslande
framställa sin egen tids alla grunddrag? att liksom i en brännspegel
upptaga tidslynnets alla spridda strålar och återkasta dem samlade
på en enda punkt, för att der erhålla en åskådlig bild? Om
reflexionsglaset varit riktigt, om det haft den erforderliga klarheten
och renheten, samt om det genom frånvaro af all egen skefhet och
missriktning förmått rätt uppfatta ocb i bilden fullkomligt återgifva
de spridda strålarne — derom må Adam Ilomos läsare sjelfva
döma. Vi hafva hört en och annan anmärkning göras emot vissa
detaljer och synnerligast mot slutet, men i stort sedd ocb såsom
ett helt betraktad torde denna tidsbild af de flesta erhållit
mästerstyckets vitsord, samt intog också genast ett eget och obestridt rum
i främsta ledet af vår tids poetiska prestationer. Och om bildens
dimensioner synas små och stympade, om dess färg, lika långt skiljd
från oskuldens rena som från brottets svarta, skiftar i en dunkel,
intet sägande, blott för ögonblick kameleontiskt skiftande färgton —
hvad mer! Hör läsaren derför anklaga föremålet sjelft, eller det
medium, hvarigenom hon skådar det? — författaren, som varit
alltför trogen i sin skildring, eller Adam llomo, det 19 seklets
man, som för menniskokännaren och skalden icke erbjuder några
mera storartade dimensioner, några mera heroiska egenskaper?
För att kunna svara på frågan, måste läsaren hafva någon idé
om diktens plan och innehåll, och vi skynda derför att här i
möjli-ligasto korthet meddela det senare, på samma gång vi hänvisa till
den längre frain införda öfversättningen af den ypperliga prologen,
deri författaren sjelf på sitt egendomliga sätt redogör för plauen.
Det heter der:
»Jag väljer mig ett stoff af hvardagssnitt» och författaren
bar hållit ord: det är en simpel hvardagshistoria ban berättar ocb
hjelten är en bvardagsmeiiniska, sådan man dagligen påträffar.
Läsaren följer denne hjelte, prestsonen Adam llomo, från lians
födelse till hans död. Allt från lians tillkomst i denna snöda verld,
med de olika tankar och förhoppningar, som då väcktes hos lians
fromma moder ocb lians fåfänga fader; fadderskapet i prestgården och
den lörsta lyckliga och oskyldiga barndomen, hvarunder hans veka
barnasjäl likt vaxet villigt emottog hvarje intryck än af lädrens
so-fismer, än al »lille Hannas» barnsliga kärlek, medan det af modrens
fromma och älskliga väsende dock ännu tyckes vara det
förherrskande. Äfven under skoltidens fröjder och bekymmer är man
med honom och får förtroende af 14-åringens uppblossande kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
