Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127,
i åtskilliga sofistiska drömmerier, som ledt till ett slags
be-qvänilighetstro, en viss filosofisk lifsåskådning, under hvars
utveckling han ömsom egnat sin dyrkan åt ödet, åt slumpen, åt
nödvändigheten och slutligen åt Försynen, en sjelfskapad, väsenlös
auktoritet, hvilken han tillskrifver ansvaret för allt som sker i verlden.
Idealet, som han alltid så ifrigt sökt, tror han sig först hafva
funnit, prägladt i guld, då lian gjort ett rikt parti. Men det
förvandlar sig, just då han tror sig hafva nått det, och lockar honom ånyo
under form af stora verldens hyllning, hvilken han som elegant och
förnäm man snart lyckas vinna, ulan att dock känna sig
tillfredsställd deraf. Och nu drifves lian af samma sträfvan efter
fullkomlighet, att föresätta sig det stora målet att blifva en utmärkt
talare — en folkets man. Han vill upplysa, förbättra, förädla den
råa massan, utan aning om att ban borde göra början med sig
sjelf. Med den gamle vännen, Jensens, tillhjelp förberedes en
debut inför ett talrikt publikum. Han börjar inspirerad: »Idéen, idéen
mine herrer!» men som idéen icke finnes till inom hans eget bröst,
söker han förgäfves gifva den en form och framställa den för
andra. Han gör fiasco; försjunker derefter i dyster och hopplös
förtviflan; man börjar frukta en allvarsam sinnessjukdom, då i den
förträfflige Jensens hjerna den lysande idéen uppgår till finnande af
ett osvikligt botemedel — en underkur. En kammarherrenyckel —
och (lux äro tungsinthetens moln förjagade! Och om ännu den
gamla trånaden efter fullkomlighet, den fordna längtan efter
idealet någon gång gör sig gällande, så är det blott till dess
Excellens-titeln och utnämningen till Tlieaterdirektör rågar måttet af hans
lycka och gifver honom den lysande upplösningen på hans lifs
dunkla gåta. Men i detsamma är timglaset utrunnet, Excellensen
förkyler sig, som en vanlig simpel menniska, och dör på hospitalet,
i sjukvakterskans, den gamle Jomfrue Stjernes armar. Ty det är
Alma, som vårdat honom, som vakat och bedt vid hans dödsläger,
då ban sjelf ej visste till hvem af lifvets och dödens okända
makter ban skulle ställa sin bön. Almas död, kort derpå, då hon
slumrar in i sin Herras glädje, utgör ett herrligt motstycke till den
föregående tröstlösa och djupt skakande döds-scenen.
Det är här, herrar Æsthetici förklarat, att författaren bordt
stanna. Men Paludan Muller tänkte annorlunda och efter många
års mellantid utkom en tredje del, deri ban fortsätter berättelsen
älven utöfver dödens och grafvens gräns. Denna del börjar med
Almas dagboksblad, en samling lyriska dikter af utomordentlig skönhet,
deri hon på det mest rörande sätt ger luft åt sin sorg, söker och
slutligen finner den enda och bästa trösten, men ännu kämpar för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
