Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128,
att i Skriften, i »Böckernas Bok» kunna spåra någon skymt af hopp,
någon möjlighet till räddning för den hon älskat. Derefter förflyttas
läsaren till en lika bizarr som motbjudande scen, der Adam Homo, ställd till
rätta för sitt jordiska lif, ömsom anklagas och försvaras af tvenne
advokater. Hans sak hänskjutes slutligen till en högsta domstol,
hans öde väges på Bättfärdighetens vigtskål och, tillintetgjord af
hopplöshetens qval, ser ban vigtskålen med sitt namn plötsligen
sjunka längst ned i den nattsvarta afgrund, hvarifrån ingen någonsin
återkommer. Men i samma ögonblick ser ban älven i ett omätligt
fjerran, långt, långt uppöfver honom, en stjerna framtindra; den
klarnar, den närmar sig, den bär Almas milda drag, hon flyger
honom till mötes, öfvergifvande för en tid himlens salighet, för att
ined vigten af sitt nådebref åter bringa vågskålarne i jemvigt, då
Ilomos öde, såsom förut, sväfvar oafgjordt mellan himmel och
helf-vete. Homo, lycksalig, tror sig vara frälst, men hon svarar
honom
»–-på en gång sträng och mild:
»llur föga kärlekens natur du känner,
»lJur föga nådeoalet ock — och mig.
»Jag utvald är — men till en hjelp för dig.»
och härpå föres han vid hennes hand genom de öppnade portarne
till Smertens och Luttringens Hjem, der dunkla skepnader glida
dem förbi, och de helsas af en sång, ett Skærsüds-chor, hvarmed
dikten slutar. — — — — — — — — — — —
Våra läsare hafva nu en svag föreställning om det
väsentligaste af detta diktverks innehåll. Om det enkla ämnets ypperliga
behandling, den utomordentliga analytiska skärpan i
karaktersteck-ningarne, den artistiska grupperingen, den spelande humorn och
den sällsporda makten öfver språket och versen — om allt detta
måste man sjelf öfvertyga sig. Oss återstår endast att yttra något
om det intryck läsningen af Adam llomo gjort på oss.
Man finner lätt att det icke är stolthet eller ärelystnad, girighet
eller skrymteri, som i deuna bild persiffleras; att det icke är kärlek
eller bat, dygd eller brott, som här skildras. Civilisationen, som
nivellerar allt, eller åtminstone öfver ojeninheterna, som trotsa
hennes förmedlingar, utbreder sitt enfärgade, skylande täckelse, tillåter
icke mera dessa skarpa dagrar och skuggor i karaktererna. Adam
Homo synes vara en produkt af det 19:de seklets öfvercivilisation,
som från det bildade samhället förvisat de grofva brotten, men gjort
lasten så mycket mera hemmastadd; under hvars inflytande de i
■ögonen slående karaktersfelen, såsom grymhet, svartsjuka, hämdgi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
