Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129,
rigliet, herrsklystnad, hvilka vanställde fordna tiders heroer, hafva
lemnat plats för millioner svagheter, och de stora dygder, som
fordom ofta spårades jemte stora fel, öfvergått till en och annan
god impuls, alltför vanmäktig att kämpa mot yttre frestelser
och inre slapphet. Hvem kan väl undgå att i Adam Homo
igenkänna alla grunddragen af vår tids bildade lif i all dess ytlighet,
med dess små böjelser, dess små sträfvanden, dess lumpna och blott i
viss mån oskadliga fåfänga; med dessa tallösa små intressen, hvilka
slitas om menniskan, så att hon aldrig hinner egna sin tid grundligt
åt ett, utan förskingrar den under tusen sträfvanden, och som göra
att hon icke vinner något mål, af pur åtrå att nå alla. Hvem kan
undgå att under detta lumpna, småaktiga, stagnerande verldslif spåra
det strida strömdraget af tidens rastlösa, aldrig tillfredsställda oro,
som till och med griper en Adam Homo mäktigt nog, för att
alstra tvifvel och misstro i hans själ, men icke tillräckligt för att
förmå honom att drifva forskningen på djupet och derur upphemta
sanningens oskattbara perla, nog att till en tid göra honom till
grubblare, men icke nog att föra honom ur grubbleriets dunkel
till klar dagl En stor moralisk förtjenst synes oss Adam Homo
hafva framför många stora skalders likartade diktverk: der
skildras icke verldens onda under lockande färger. En Childe Harold,
en Max, en Werther, en Faust, en Pelham, för att icke nämna
don fransyska litteraturens oräkneliga Don Juans kunna, ja, hafva
bevisligen lockat till efterföljd. Men säkerligen skall ingen ung
läsare frestas att efterlikna en Adam Homo — mer än han kanske redan
omedvetet gör det. Het går ett drag af gisslande ironi, af på en
gång fin och skarp, men godmodig persifllage genom bela
skildringen, som alkläder den all möjlig illusorisk gloria, och, långt ifrån
att locka till efterföljd, synes böra komma hvarje, icke redan
fulländad Adam Homo, att grämas öfver den likhet han redan
omedvetet kan hafva förvärfvat med detta slags tvetydiga ideal.
Och så omedelbart ur verkligheten är bilden gripen, så skarpt, så
obarmhertigt klart genomskådar författaren hvarje den mest
undangömda vrå, den mörkaste skrymsla i menniskohjertat, »de
hemmeli-geste Afkroge i ett menneskeligt Bryst,» såsom en ung författare
yttrat, att (vi hafva från flere håll hört det, såsom personligt
erkännande) ingen af Adam Homos otaliga medbröder i lifvet kan
undgå att, i mer och mindre grad, i honom igenkänna sig sjelf,
att i hans lif se sitt eget i viss mån återspegladt, om ock ej alltid,
låtom oss hoppas blott sällan, drifvet till en sådan ytterlighet
af fåfänga, småaktighet och lumpenhet. Det demoniske ved Digtet
Tidskrift för Hemmet. Årg. HJ. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
