Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130,
er, att det helt og höidet er grebet ud af hver Enkelts Liv og
Levnet, liar nägon sagt, och det är så. Författaren har ined sträng
och oblidkelig följdriktighet visat hvarthän vårt förbildade,
öfverför-finade, men på inre grund tomma verldslif ytterst måste föra; men
låtom oss hoppas, att ett dylikt lif i verkligheten blott sällan blir
med en så förfärlig konseqvens genomfördt; att, om ock den unge,
den tvifvelsjuke, fåfänge, ytlige, lättsinnige Adam Homo är en, drag
för drag, efter verkligheten tecknad typ, den oförbätterlige, i sina
synder åldrande och slutligen döende Adam Homo dock blott är
ett varnande undantag. Det är denna varnande grundton, som,
dold än under satirens fina småleende, än under menniskolöraktets
hånskratt, än under humorns halft vemodiga, halft begabbande löje,
genomklingar det hela, som utgör det moraliska elementet i dikten,
och som gifvit den namn af didaktisk; ehuru, i sanning, Paludan
Müller icke har mera likhet med lärodikternes gamla mönster, än
hans Adam Homo liknar t. ex. Télémaque. Men Paludan Müller
känner sin tid: han vet att den skulle somna vid predikningar,
men att den är fullt vaken för satir och persifllage.
Man har sagt att Paludan Müller är Danmarks Byron. Vi
bekänna dock, att vi ej rätt kunna fatta denna jemförelse och skulle
snarare, om man nödvändigt vill söka honom en brittisk motbild, i
Thackeray finna en sådan, hvilken han dock i många afseenden
öfverträffar; kanske främst deruti, att han icke belt och hållet förbiser det
godas tillvaro i verkligheten, för att, såsom Thackeray, i »Fåfängans
marknad» uteslutande, par préférence, man kan nästan säga con amore,
teckna det låga, lumpna, stygga, vidriga — och teckna det öfverdrifvit,
just genom att göra det allenaherrskande. Paludan Müller låter
modrens och Almas bildtr försona och återköpa det usla, ömkliga
och lumpna i diktens öfriga karakterer och neutraliserar så till
sägandes det förfärliga intrycket af det ondas seger genom den i dessa
ljusbilder inlagda försäkran, att det goda dock ej är utdödt i
verlden, om det än ej alltid förmår segra. Och läsaren är honom i
sanning tack skyldig för detta slags godtgörelse. Det är äfven denna
känsla som synes oss förklara och till visss grad ursäkta diktens
temligen bizarra upplösning, hvilken eljest klandras såsom ett brott
mot både æsthetikens och orthodoxiens lagar. Almas bref och
efterlemnade sånger äro i sanning »en skön själs bekännelser,» och
hennes ständiga bemödande att finna en skymt af hopp för den
obot-färdige, som hon älskar, synes oss böra röra äfven
vedergällningsrättens mest orthodoxe försvarare. Försvaret drifves måhända för
långt, hvilket har gifvit anledning till anmärkningen, att »dessa
Dagboksblad bättre skulle anstå en gammal poetiserande filosol, än den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
