Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131,
fromma jomfruelige Alma,» samt att de slå långt efter de herrliga
brefven i första delen, en anmärkning, som enligt vår ås’gt dock ej kan
tillämpas på mer än kanske en fjerdedel af de omnämnda
Dagboksbladen. Men våra läsare kunna sjelfva döma härom, då vi
längre fram införa ett urval deraf. Slutet må nu klandras hur
mycket soin helst — och vi medge, att den i gäckande ton hållna
rättegången är både stötande och motbjudande — så är dock syndarens
räddning genom Almas mellan,komst ej så fullkomligt omotiverad,
som man velat påstå, titan antydes redan i ett af Almas första
bref (l:sta del. p. 312) hvilket utgör ett svagt, men dock ganska
påtagligt band mellan sjelfva berättelsens l:sta och sista del;
dessutom misstager man sig då man säger, att författaren låter den
dömde syndaren frälsas genom Alma, utan bättring och utan straff.
Så vore det verkligen, om ban låtit Alma föra Homo
omedelbarligen från domsbordet och in i himmelriket till en evig salighet;
men Homo bedrar sig, då ban ett ögonblick hoppas detta:
ban är icke redan frälst, det är blott ännu ett medel till frälsning,
som erbjudes honom genom Almas uppoffring, i det hon försakar
den himmelska glädjen, för att följa honom till Lut tr ing ens och
Smerlens hjem, genom skärseldens »blussende» llammor, der äfven
ban skall straffas, luttras, renas för att slutligen »gaa op till sitt
himmelske hjem.» Denna idée är icke orthodox, icke protestantisk
— men den ger dikten det försonande slut, hvarförutan den blefve
allt för tröstlös. Oss synes det derföre, som skulle man vara
frestad att tacka menniskan för skaldens misstag. Men må läsaren
sjelf döma och hvarken obetingadt tro eller förkasta våra
påståenden.
Vi afsluta denna uppsats, som redan blifvit längre än vi
beräknat, med de nämnda utdragen af den märkliga dikten; Prologen
oafkortad, samt en del af Almas efterlemnade dagboksblad i
öfversättning.
PROLOGEN TILL ADAM HOMO.
De gamla tider äro nu försvunna,
Då bardens sång bland sköldklang höjde sig
Att elda segraren på blodstänkt stig
Och trösta klagande den öfvervunna.
De gamla kämpa-andar ligga bundna
Och väckas aldrig mera opp; tro mig I
Den, som en hjeltedikt till vår tid ställer
Nytt vin på gamla läderflaskor häller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
