- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tredje årgången. 1861 /
135

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

135,

Tänk blott på ynglingen, som ilar lätt

Sin bana fram bland muntra bröders skara,

Och se om straxt på lifvet han blir mätt.

Ja tänk ett ögonblick på syndar’n bara,"

Till hvilken samvetsrösten ropar: »Stopp!»

Och märk om straxt den gunstig herrn hör opp I

Hvar början, ack! ju är så rik, så full,
Som hade herrligheten ingen ända:
Se blott på morgonrodna’ns haf af guld,
Som ville himlen oss sin rikdom sända;
Se vårens blomsterprakt i jordens mull.
Se barnets blickar, emot himlen vända,
Se nyfödd kärleks första ögonkast,
Som vid sekunden binder evigheten fastl

Och må ej sedan skalden hårdt du döma,
Som, i det dikten knoppas i hans bröst,
Förnimmer redan klart hvar framtidsröst,
Som en gång skall hans sånger genomströmma.
Fröjd, vemod, hån och kärlek, sorg och tröst,
Med bittra tankar, känslor, veka, ömma,
Fram öfver hjertats strängar sakta sväfva
Att högt de ljuda, men ock länge bäfva.

Säsom inleduing till de följande utdrageu ur de lyriska sångerna torde böra
nämnas liuru Alma, öfvergifven af sin trolofvade, under kampen mot egen sorg
och förtvillan dock städse med varmt deltagande följt hans öden, men närmat sig
honom först vid hans dödssäng. Kort derefter dör hon sjelf, då Nabokonen,
sedan hon nedbäddat henne i den enkla kistan, företager sig att putsa den lilla
kammaren, på det ntt allt måtte bli så pyntet som möjligt till begrafningen.

Då granmor kammar’n putsat, och ej mera
Att ordna var, hon fram till fönstret drog
En pall och börjar rutorna polera;
Men som ej avispapperet förslog
Fick byrålådan stöllet lefverera;
Der handfull efter handfull brådt hon tog
Och ödde papper mera än hon borde;
Men Sara visste icke hvad hon gjorde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:17:24 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1861/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free