Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
rigt åt andra. Den strängt pröfvande blick hon anser öfverflödigt
att sänka i sitt eget hjerta, står deremot med nöje till nästans tjenst
och hon nagelfar dermed hans minsta handlingar. Om denna blick
egde fördelen af att vara opartisk, vore det väl för den stackars
nästan, men den är skef, ser dygderna obetydliga och felen stora,
ser dårskaper och misstag öfverallt, äfven der inga finnas, med ett
ord, ännu i dag finnas Phariseer, som »tacka sin Gud att de icke
äro såsom andra menniskor eller ock som denna publikanen.» Ty,
icke vore det någon tillfredsställelse att klandra andra, om ej
derunder förstodes att den tadlande är urståndsatt att göra sig skyldig
till någonting dylikt. Just deri ligger den hemliga njutning förtalet
gifver, just derföre förekommer det så ofta, emedan egenkärleken
deri finner en söt lukt. Att häckla dem, som stå högre, som äro
mera ansedda, tröstar mången öfver den förödmjukande känslan af
egen underlägsenhet.
Om äldre ogifta fruntimmer i tid lärt känna njutningen af
att lefva för andra, skulle deras kärfhet och tadelsjuka ej längre
blifva ett ordspråk, skulle de ej mer sucka öfver att ej hafva
något att lefva för. Äfven de kunna ega ett skönt värf att utföra,
ty på många, många ställen behöfves hjelp, råd, tröst, uppmuntran,
kraftigt bistånd med hand och vilja; det behöfves mera deraf i
verlden än de någonsin kunna åstadkomma. Om hvar och en noga
aktade på de tillfällen att göra godt, som yppa sig under
vandringen genom lifvet, huru mycket skulle ej då blifva uträttadt 1 Huru
många lidanden förorsakas icke blott genom uraktlåtenhet! Men
man gör icke till silt lifs uppgift att verka för det goda. utan att
se sig sjelf till godo, och då detta ibland misslyckas, blir man
bitter, tror sig ha lidit orätt, blifvit misskänd, icke hafva kommit på
sin rälta plats.
Dock finnes det äfven mycket godt hos menniskan, som blott
behöfver utvecklas för att bära frukt. Hvarje uppfostrares stora
åliggande är att uppodla de goda anlagen och utrota de dåliga. Men
den menniska, som en gång fått en plats, en verkningskrets i
lifvet, bör ej, så att säga, sätta sig ned och vänta på gynnsamma
omständigheter, för att verka något till gagn eller glädje för sig och
andra; hon bör bjuda till att sjelf framkalla dessa omständigheter
och öfvervinna mötande svårigheter. Det är förvånande huru
myc-het godt som kan åstadkommas genom ringa medel, så ringa, alt
man mången gång just derför försmår att använda dem. Bland
dessa medel är det ett, som qvinnan blott allt för ofta försummar
att använda, eller rent af anser oanvändbart — tiden. Vi veta
dock att »tid är pengar». Huru mången ung flicka, som har godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
