Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
upplösa sig i milliontals glittrande droppar, eller ock uppkasta i
höjden några luftfyllda brokiga bollar, lekande fånga dem igen och
ständigt åter slunga dem uppåt. — Men slutligen ha vi alla hunnit
den vackra portiken till villan och begifva oss, förda af en gammal
tjenare i grannt livré, genom de ståtliga, men obebodda rummen.
Här äro svala marmorsalar, präktiga spegelsalonger och små
förtjusande boudoirer, från hvars fönster ögat alltid mötes af någon
intagande tafla. An är det Comos blåa vattenspegel i bela dess
längd, med sina undersköna, halft beslöjade stränder och sin höga
strålande himmel; än är del blott en liten del af samma tafla,
framskymtande genom en öppning i trädgårdens häckar — en blå
strimma af det glimmande vattnet med ett litet cottage. eller ett
skimrande sommarpalats i fonden; än ser du ingenting annat än
ett smalt trädgårdsperspektiv — en hvälfd kolonnad af vinträd,
slutande vid en vattenbassin, derur ett källsprång sorlande uppstiger.
Men ett utrop från någon af våra reskamrater lockar hastigt våra
blickar från de fängslande naturtaflorna inåt den höga luftiga
marmorsal, hvars dörrar man nyss uppslagit; — och omedvetet
flyger samma beundrande utrop från mun till mun. Men akta —
akta dig, kära läsare! här har du den fürtrollerska, hvars närhet
du så instinktmessigt anat. Ser du den smidiga gestalten, de
sköna formerna, de rena dragen, den omedvetna gratien i ställning
och åtbörd? och den ömma blicken sedan — det vemodiga men
obeskrifligt kärleksfulla uttrycket? — Men lyckligtvis är det icke
mot dig de smältande ögonkasten riktas — icke mot dig som den
sköna handen så längtansfu|ll räckes — icke dig, som de svällande
läpparne bjuda sin kyss. — Lyckligtvis — jag upprepar det—har
denna förtrollande Felicia redan funnit sin Astolf, eller rättare,
Psyche har funnit sin Amor — men blott för att för alltid förlora
och begråta honom. Hvarför? Fråga Mythen — fråga Canova —
»Fråga de hjertan, som älskat, de veta,
De känna den våg i hvars famn han funnit sin graf.»
Men jag vågar ej låta dig dröja längre i detta féepalats — du
ser så drömmande, så sensible ut, att jag fruktar du låter fånga
dig här för alltid, och då vore jag af med min läsare, en förlust,
som jag med alla lödiga medel tänker afvända ifrån mig. Kom
derför — slit sönder det nät af veklig poesi, hvarmed dessa
förtrollande omgifningar snärjt dig — förjaga det vemodiga
intrycket af Psyches olycka — »Torka tåren af din kind,» ifall
du låtit den komma så långt — härda dig vid betraktandet af
Alexander den stores krigståg, som börjar vid dörren och bär af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
