Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
drömmar och liknelser; roddarens hurtiga »eccoci!» återför oss till
verkligheten på samma gång hans sista raska årtag för håten i land nedanför
Bellagio, der il signor Genazzini står bugande och leende på
bryggan, helsande oss med ett välljudande »benvenuto!» och erbjudande
oss alla beqvämligheter, hans berömda hotell har att skryta med.
Passerande åtskilliga lifliga grupper och familje-scener i trädgårdens
bosquéer, följa vi vår värd och hafva snart installerat oss i hvar
sitt rymliga, svala rum, med utsigt ölver sjön, der vi lemna dig att
njuta en behöflig hvila.––-— — —–— —
Först ett par timmar senare, efter ett uppfriskande had i Comos
svala famn samt en lätt och sen middagsmåltid i den luftiga
matsalen, sammanträda vi åter i en af trädgårdens vackraste
bosquéer, der jag redan suttit en lång stund och lyssnat till samtalet
mellan en äldre engelsk lady och den ena af mina reskamrater och
gladt, mig åt att se huru lätt och snabbt två öfverlägsna andar,
två djupkänsliga hjertan, två älskvärda väsenden förstå hvarandra,
äfven då de tillhöra skiljda nationer med olika modersmål. — Men
solen börjar redan luta mot vester och i trots af samtalets intresse
begynner jag känna en liten oro öfver vår overksamhet — en oro
som följer turisten lik en skugga, så länge ban har något vackert
eller märkvärdigt obesedt, som ej låter sig uppskjutas till
morgondagen. Äfven min andre reskamrat börjar röra på sig och speja
uppåt höjden som vi böra ha bestigit innan solen sjunker. Snart
afslutas också samtalet och vi bege oss å väg såsom på f. m. de tu
arm i arm, och du och jag, min läsare, sida vid sida, lediga och
fria som fogeln i luften. Men vi ha nu föga tid att språka, ty det
gäller att springa i kapp med solen, och vår väg bär uppför —
ideligen uppför genom smala, illa stenlagda och skräpiga gator,
kantade med små oansenliga hus, eller af murar i hvars springor
stora buskar af blommande oleander sticka ut — ofta så långt att
att de till hälften stänga vägen och sopa oss i ansigtet med sina
rosenröda, mandeldoftande blomklasar. Se der en — den
vackraste jag ser — fäst den i din hatt och låtom oss skynda vidare
uppåt. Nu komma vi till några trätrappor och då går det lättare!
skynda, skynda bara — se hur brådtom solen har! —Men hvarför
stannar du? — Ts— hör! en vacker men entonig sång — hvarifrån
kan den komma?
»Dal Füatoio, Signora», svarar med djup altstämma den lilla
täcka brunetten, som öppnar portarne till Villa Serbellones park
och skall föra oss vidare uppåt höjden. Sången från
silkesspinne-rierna nere i staden följer oss på afstånd och liksom bevingar våra
steg, hvilka ila allt fortare och lättare på den breda vägen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
