Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
mellan ståtliga grupper af valnöt- och kastanje-träd, almar och
cypresser slingrar’ sig fram öfver den grönskande sluttningen. Men
— en blick uppåt till höger säger oss, att vi ännu ha ett godt stycke
qvar till den högsta bergstoppen ytterst på näset, och på andra si-
’ dan åter sjunker solen allt djupare ned mot de fjerran
Schweizer-alperna. Lifvande hvarandra med den Longfellowska uppmaningen
excelsior! excelsior! sträfva vi ännu ett stycke uppåt, med
blicken fästad på solen. Men se! — der i norr rodna redan
vid hennes blick, Graubündtens och Velllins skrofliga, här och
der snötäckta bergstoppar, medan de höga kullarne i vester
smycka sig i skönaste färgprakt för att bereda henne ett värdigt
emottagande. Låtom oss stanna här och se det präktiga
skådespelet till slut. Het är ej allom gifvet att nå den högsta höjden,
och under det fåfänga försöket att hinna dit kunna vi förlora
mycket. Och medgif, att anblicken är storartad nog äfven från vår
lägre synpunkt — större än att du kan fatta den i en enda blick —
skönare än du eger ord att beskrifva; jord, himmel, vatten — allt
skimrar i ett ständigt crescendo af glödande färgprakt och det synes som
skulle hela naturen vilja flamma upp i en enda stor, helig olTerlåga.
— Men just som vi vänta att detta eller något annat öfvernaturligt
fenomen skall inträffa — oss och andra resande till ära —
kommer ett förargligt moln och skymmer solen, återger scenen dess
vanliga — visserligen sköna, men dock ej öfverjordiska färgton,
och betraktarne en nyktrare sinnesstämning. Vi begagna oss af
entre-akten och skynda vidare uppåt höjden, hvilken nu antager en
vildare karakter; vägen smalnar och blir slutligen blott en trång
gångstig, som kröker kring skrolliga klippstycken och slingrar sig
fram mellan den glesa barrskogens tufvor tills den slutligen tyckes
bära af rätt in i berget. Vi stanna ett ögonblick tvekande, men
vår ledsagerskas djupa stämma höres inifrån: v-enyaSignore, vxntja.
Signum! och vi inträda i en sval grotta, dels naturlig, dels sprängd i
klippan, och skynda vidare allt längre inåt, tills plötsligen vår
cice-rones uppmaning att stanna, hejdar oss — och vi se framför oss
genom den östra grottöppningen den mest förtjusande lilla tafla —
en lång blå strimma af sjön slutande vid en brant strand, utför hvars
klippor en dansande fjellström kastar sig, yrande af hvitt skum.
»K il Fiumedi latte, Signore» förklarar Nannetta och upplyser oss
äfven om namnet på den lilla staden, Varenna, nedanför kaskaden,
under det vi tysta och betagna betrakta det vackra skådespelet. Men
snart lockar ett utrop af reskamraterna våra blickar åt motsatta
sidan, der en ny, hänförande miniatyrbild — Villa Somarriva på
sina vinbekransade terrasser, återspeglad af vattnet —• synes lika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
