Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£39
ställer sig — förenad kanhända med tanken på ett torftigt men
kärt hem — på en ung hustru med ett jollrande barn, som
väntar honom hem till qvällen och — kanske skall vänta förgäfves.
Men bergsbon tvekar ej länge. Han är van vid faran och
trotsar den gerna; ja I han älskar den måhända högst — näst
efter sitt hem och sin hjord. Nästa ögonblick tycks också
mannen ha fattat sitt beslut. Han kastar kappan af sina
axlar, rätar ut sin smärta men spänstiga gestalt, sträcker på
armarne, likasom för att pröfva deras styrka, och — Men vår
Guide lemnar oss ingen ro mera och vid nästa krökniug af
vägen är mannen försvunnen. Guidens berättelse om
höberga-rens sätt att gå till väga vid dylika tillfällen är dock ganska
målande, och vi tycka oss i inbillningen se hur den unge
bergsbon faster det grofva tåget kring sin medja och med en snabb
och vig rörelse kastar dess andra ända, som en rännsnara
kring någon trädstam uppöfver honom. Yi tycka oss se hur
han rycker i snaran och pröfvar stammens styrka och
slutligen, uppburen af tåget, än stödjande sig med tåspetsen mot
något omärkligt utsprång i berghällen, än bokstafligen hängande
mellan himmel och jord, lugnt afskär det mjella gräset, som
han kastar handfull efter handfull i korgen bakom sig, medan
hans tankar troligen sväfva kring lammen och killingarne,
hvilkas vinterföda han såluada insamlar.
Under tiden ila vi allt snabbare framåt — kasta blott i
förbifarten en blick öfver till andra stranden, uppfånga en
skymt af Cascade de Souazas kristallklara vattenpelare och
göra oss emellan några flygtiga anmärkningar rörande
landskapets karakter, som åter förvildas, blir ödsligare, och fult
om man så vill, men dock storartadt och imponerande. Alla
spår af växtlighet upphöra plötsligt, sjelfva jorden synes
bortfrätt från klippgrunden och våra hästar följa ett knappt
märkbart spår i den hårda berghällen. Bergstopparna resa sig i
nya, gigantiska och oformliga gestalter; rundt omkring oss
ligga massiva klippstycken kringströdda i alla möjliga fantastiska
skepnader och djupt under våra fötter dånar ljellströmmen
o-sedd, gömd under granitblocken, som af någon öfvernaturlig
kraft blifvit slungade likt jättelika hängbroar från strand till
strand.
Våra reskamrater och Etienne Brau ha vunnit försprång
och försvunnit ur vår åsyn; så långt ögat når, skönja vi ej
spår af någon lefvande varelse. Hul det är hemskt att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
