Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Lörd Herbert. Du lånar denna invändning af hopen,
George; men det förundrar mig att du ej skådat djupare in i saken.
Ligger det väl uti öfvertygelsen om, att hvarje individuel själ,
hvarhelst den må blifvit född och fostrad, kan i en allvarlig
stund erhålla ett omedelbart svar från sanningens källa —
ligger väl, säger jag, i denna öfvertygelse någonting, som
motsäger tviflet på en partiel plan till folkens frälsning, hvilken,
genom dess ovilkorligen begränsade verksamhet, ända till våra
dagar måste ha uteslutit majoriteten af menniskoslägtet från
all frälsning.
George Herbert. Du ansåg likväl naturens vanliga
ordning hafva rubbats för din skull. Hvad fordras mera för
uppenbarelsens underverk ?
Lörd Herbert. Det skedde ej på bekostnad af någOD af
naturens vanliga företeelser. En ande frågade, en ande
svarade, och dess röst ljöd från himlen; men i allt detta låg
ingenting specielt, ingenting partielt för mig utverkadt, utöfver
hvad jag sjelf kunnat vinna genom konklusionen af ett enkelt
räsonnement.
George Herbert. Jag kan dock ej hindra mig från den
öfvertygelsen att om beskaffenheten] af ditt lefnadssätt
med-gåfve din ande dess fulla forskningskraft, skulle den se saken
i ett nytt ljus och draga en riktigare slutsats af jemförelsen
mellan evangeliet och dess egen erfarenhet.
Lörd Herbert. Min broder föreställer sig, att själen icke
kan ha frihet att verka, inom hofven och på slagfälten. Mig
deremot synes som om själen banade sin egen väg öfver allt,
och att, om menniskan icke kan förskaffa sig yttre ensamhet,
så har hon dock alltid en inre sådan att tillgå. Ingen är så
fullkomligt öfverlemnad åt sig sjelf, ingen har så ständigt
behof af sjelfbeherrskning, som den, hvilken, under det han
lefver midt ibland hopen, låter sina tankar gå en hårsmån utom
eller framom densamma. Men en dylik enslighet är kall och
död, och dess tystuad så absolut, att en sådan skön och
doftande naturens ensamhet som denna, ej kan gifva någon
föreställning derom. Dessa soliga utsigter och lifliga ljud, frarn-
slutet att låta trycka boken. Denna händelse har ofta af Lörd
Herberts fiender blifvit begagnad såsom vapen mot honom sjelf, i det man
frågat: "Huru kuntze den, som betviflade en partiel uppenbarelse, tro
på en indiuidueF’, men kan dock tjena som ett slående bevis på hana
orubbliga ärlighet mot sig qjelf och andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
