Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
mindre begåfvade landsmän Petrarca och Boccacio. Icke att
dessa voro mera nationella, ty deras poetiska arbeten voro i
långt högre grad än Dantes efterbildningar af fremmande
mönster. Den italienska litteraturen visar sig öfver hufvud
beroende af fremmande inflytande, då den ej uppstår af inre
nödvändighet och har folksagan och folklifvet till amma, utan
söker en näring i konstgjorda dekokter. Petrarca och
Boccacio förstodo att rätta sig efter nationalkarakteren, i stället för
att opponera sig emot den. De insågo icke destomindre dess
svagheter, isynnerhet motviljan för ansträngande af
tankekraften, egenheten att äfven på det andliga området söka
njutningar utan möda. Båda begagnade sig så väl af denna svaghet,
att de för alltid insmekte sig i sina landsmäns öra och hjerta,
samt gjorde sin smak till deras. Dante nedlät sig aldrig till
ett sådant smicker, han uppoffrade aldrig sin sjelfständighet för
att vinna hopens bifall, han framstår i sin sublima vision,
sådan han lefde och dog, sådan han hoppades fa fortlefva i en
dubbel tillvaro efter, döden — såsom odödlig ande i den ena,
såsom oförgätlig skald i den andra.
Vi afsluta denna flygtiga skizz med följande lilla poem,
grundadt på en känd anekdot, som antyder hvarifrån skalden
enligt folktron hemtat sina ingifvelses
Ensam på Veronas gator vandrade den store Dante
Bannlyst, Florentinske skalden, han den höge, verldsbekante.
Då förnam han hur en flicka, när han syntes framåt skrida
Talte till den yngre systern, hvilken satt vid hennes sida:
"Ser du, detta är den Dante, som steg ned till underjorden;
Märk, hur dyster är hans panna, blicken mörk och sorgsen
vorden,
Ty i denna qvalens boning fick så mycket hemskt han skåda
Att han aldrig mer kan glädjas, icke le, det se vi båda."
Dante hörde hvad hon hviskat, vände mildt sig om och sade:
"Ej så djupt behöfs att stiga, för att skrämma bort de glade.
Lidandet, som jag besjungit, alla qval, all synd, all smärta
Ilar jag här på jorden funnit — i mitt Florens, i mitt hjerta."
T. K.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
