Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
blef kall, fåordig, frånstötande, uppsökte henne icke mera under
arbetsstunderna och ställde nästan aldrig sitt tal till henne.
"Så långt skulle det då gå, att han endast visar mig en kall
höflighet", skrifver Sophie. "Knappt kan jag dölja min ledsnad
häröfver. Jag har ett så stort behof af att se mig bemött med välvilja.
Jag har aldrig kunnat fördraga att se någon missnöjd med mig. Jag
vill derför göra allt för att försona honom". "Kanske", tillägger hon,
"är jag genom mina egna fel orsaken till det rubbade förtroendet oss
emellan. Låt mig tänka efter".
Hon genomgår nu i tankarne hela förhållandet mellan henne
och kusinen; "jag har ju alltid visat honom tillgifvenhet", säger
hon, "ty jag håller verkligen af honom, oaktadt alla hans fel".
Hon känner varmt den tacksamhet hon är honom skyldig för
hans bemödanden att uppmuntra hennes talent och för hans
alltid visade vänlighet, godhet och förtroende. Hon har ingenting
att förebrå sig i sitt uppförande emot honom — hur lycklig har
hon ej känt sig, då hon har kunnat bereda honom någon glädje,
göra honom eller hans mor någon liten tjenst!
"Men kanske har han aldrig märkt det", fortfar hon, "kanske
tror han mig vara otacksam, eller anser han mig så obetydlig, af så
ringa värde, att han redan ångrar den välvitøa han visat mig!"
En vecka senare skrifver hon:
"Ännu är jag lika svag, lika barnsligt oförståndig. Jag, som
trodde mig vara så stark, att ingen känsla någonsin skulle få ett
skadligt välde öfver mig!"
Hon erinrar sig huru hon förr mycket lidit af bröders och
vänners dels inbillade, dels verkliga kallsinnighet; men hon hade
dock kunnat spåra någon orsak dertill och bekymren hade varit
öfvergående. Icke så nu. Kusinens uppförande synes henne mer
och mer besynnerligt och oförklarligt.
"Jag gör dock allt för att gå honom till mötes", skrifver hon.
"Jag har öppet frågat honom hvarför han är så förändrad emot mig.
Han svarade helt kallt: "Fi lefva för olika idéer".
Detta, jemte en i hans handlingssätt temligen tydligt
framskymtande dépit öfver att hos kusinen röna ett motstånd,
hvarvid han, bortskämd af beröm och medhåll, var foga van — allt
detta var för honom, mannen, en tillräcklig anledning att bryta
vänskapsbandet. Icke så for henne, qvinnan med det ömtåliga,
vänfasta hjertat.
"Det är visst sannt", skrifver hon, "att vi äro bra olika; men
kunna vi ej derför, likasom hittills vara vänner? Han har nu på
senare tiden ofta yttrat sig med förakt om goda och enfaldiga menniskor,
hvilkas känslor likna ljumt vatten, och hvilka endast sprida ledsnad
omkring sig. Jag må hafva dessa fel; hvar och en har sina, och Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
