Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
ovilja och högförnämt förakt den qvinliga nykomlingen i konstens
salar. Man nästan häpnade öfver hennes djerfhet, då hon, ined
den sällsamma blandning af sjelfkänsla och ödmjukhet, som var
henne egen, syntes vilja uppträda såsoin sjelfständig artist. En
qvinlig konstnär, som, för att tala med en känd författare, "icke
längre tvekande frågar de manliga artisterna "Får jag måla T’ och
icke heller darrar på handen af osäkerhet eller falsk blygsel, utan
uppställer sina verk, visserligen blygsamt som alltid, men lugnt,
i medvetande af den inre kallelsens rätt öfver alla fördomar" —
något sådant hade inan aldrig förr sett i vårt kära fädernesland.
Sophie Adlersparre var den första — må vi da ej förvåna oss
öfver att hon rönte motstånd, men snarare tacka henne för det
hon ej fegt lät besegra sig deraf. Väl förblefvo flere bland den
tidens utmärktaste konstnärer, såsom Södermark, Fogelberg och
Wahlbom, äfven som hennes gamle lärare Sandberg, alltid hennes
vänner; men tillräckligt inånga af de mest inflytelserika
återstodo, för att inom artisternas och konstvännernas krets bilda ett.
talrikt parti emot henne, understödt af åtskilliga unga nybörjare,
för hvilka det blef en ära att nedsätta och förlöjliga den
qvinliga konstnären.
Iluru bittert Sophie Adlersparre led af denna ovilja, helst
som bland dessa fiender fanns mer än en, hvilken hon trott sig
kunna räkna bland sina verkliga vänner och huru beslutsamt, ja
trotsigt, hon icke desto mindre gick sin väg framåt, följande hvad
hon ansåg rätt — stundom kanske ensidigt nog och till sin egen
skada — det kan hvar och en lätt föreställa sig, som genom dessa
anteckningar lärt känna hennes ömtåligt finkänsliga hjerta och
oböjliga karakter. Af hennes egen hand finna vi blott några få
antydningar om hvad som under dessa år föregick i hennes inre,
men dock tillräckligt för att fatta betydelsen af den nya strid
hon här hade att bestå — i sjelfva verket blott en ny sida —
ett nytt skede af den gamla, aldrig utkämpade kampen emot
hinder.
Troligen hade hon ej många månader vistats i hemlandet,
förr än hon intogs af en aning om förestående pröfningar. Vi
döma dertill af de ord, hvilka hon i almanachan tör 1841 tecknat
såsom motto för det kommande året — såsom ett slags lösen,
ett fältrop, med hvilket hon hoppades segra i den förestående
kampen. Orden voro:
"Tid! förtröstan! sinnesstyrka!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
