Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Denna lösen gällde dock sannolikt icke blott de strider hon
hade att vänta i sin egenskap af artist, utan äfven hennes
förhållande såsom dotter. Under fem år hade-iSopAte Adlersparre
varit skiljd från sina närmaste anhöriga och lefvat i vänners och
slägtingars hus, såsom en aktad och oberoende medlem af deras
familjer. Hon återvände nu i sin moders hus, äfven der så till
vida oberoende, att hon med sina händers arbete ensam försörjde
sig sjelf — en naturlig följd af modrens siuå omständigheter, så
väl som af hennes eget verksamma och sjelfständiga lynne. Det
finnes dock ett visst slags beroende, som ingen ädel qvinna kan
eller vill afkasta. Det oafvisliga behofvet att se oss älskade och
förstådda ställer oss i ovilkorligt beroende af vår närmaste
omgifning. Kan detta behof, i följd af bristande sympathi ej fyllas,
då blir detta hjertats beroende ett förtryck för vår andeliga
menniska, och de vanans band, hvilka sammanhålla familjen, kännas
tryckande i samma mån som vi djupare sörja öfver att de endast äro
vanans och slägtkänslans—icke själsfrändskapens, icke kärlekens
band i dess högsta och ädlaste mening. Naturen synes stundom
lägga ett svalg emellan de genom blodsbandet närmast befryndade,
och händer det då, att uppfostran vidgar detta svalg, så förmår
man med bästa vilja ej att närma sig hvarandra. Vi hafva redan
antydt, att detta var förhållandet mellan Sophie Adlersparre och
hennes mor, och vanligen fick den förra i allmänna omdömet
ensam uppbära skulden derför. Vi hafva här återupptagit ämnet,
icke för att frikänna dottren från alla fel; — hon fordrade
onekligen för mycket af en natur, mindre rik och djup än hennes egen,
och hon brast, blott alltför ofta i den grannlagenhet hon för sig
sjelf fordrade, i den fördragsamhet, den skonsaiuhet, som åligger
oss i umgänget med alla, och främst med våra närmaste. Men
vi ha gjort det för att låta henne sjelf framlägga för läsaren sin
känsla af saken och sedan lemna åt hans eget omdöme att
afgöra, huruvida man har rättighet att med den ytlige betraktaren
stämpla Sophie Adlersparre såsom en kärlekslös dotter.
I Mars 1841 skrifver hon:
"Huru förunderligt gàr det ej, till här i verlden! — — Skall
man en gång få svar i>å alla de frågor: hvarför just så?, som man
önskade göra, och som isynnerhet tränga sig på mig, då jag tänker
på mig sjelf och min ställning — mitt förhållande till min omgifning
— min nuvarande. Hvarför hafva vi blifvit så olika danade?
Hvarför hafva vi så olika åsigter om det högsta och det obetydligaste i
lifvet? Hvarför äro vi nästan tvungna att icke destoinindre vara
tillsammans? — — Hvarför är jag så fremmande för dera, så väl som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
