- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Femte årgången. 1863 /
306

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3ftfi

det i sjelfva verket, i trots af det jäfvande intyg hennes bästa
taflor gåfvo, der man tyckte sig se hennes opoetiska
reflexioner öfver konsten vederlagda af hennes egen pensel. Det
var först vid en närmare bekantskap, som man kom hennes
djupa uppfattning af konstens och konstnärens mål på spåren;
fullt klar har den väl först genom de här meddelade
antecknin-garne blifvit. Det intryck. man medförde från en första
bekantskap med Sophie Adlersparre var det af en sällsynt flärdlös och
redbar karakter, hvilken både såsom konstnär och menniska
föraktade allt charlatanen, alla osanna försköningsmedel, allt
koketteri med lånta eller egna fjädrar — ett intryck, hvilket måste
väcka en obetingad aktning för hennes karakter, äfven om man
ej fann något tilldragande i hennes personlighet.

I sällskap var hon fåordig och trög, så länge samtalet rörde
sig kring vanliga, alldagliga ämnen, sjelf alltför blyg och passiv
att gifva det en annan vändning. Men anslog någon en djupare
ton, bragtes något ämne af verkligt intresse å bane, då deltog
hon med lif och nöje i samtalet, bestred med ifver tankar och
åsigter, som voro oförenliga med hennes egna, och förde
sanningens talan på sitt gamla positiva sätt, utan att fråga efter om
den sårade fåfängan och egenkärleken, eller om den retade till
motstånd — förde den ungefär så som åkermannen för sin plog,
låtande det hvassa jernet skära jorden i djupa, snörräta fåror,
utan att fråga efter maskarne och kräldjuren, som krossas i dess
väg, utan att vika en hårsmån ur vägen för småstenarne, som
skrapa mot dess egg.

Att det är en skyldighet för sanningens förfäktare att icke
göra den motbjudande, utan så lockande, så tilldragande som
möjligt, derpå hade Sophie aldrig tänkt. För henne var sanningen
osminkad och oprydd alltid kärare, skönare, bättre än någonting
annat och hon kunde ej fatta att den behöfde iklädas en
behaglig drägt för att vinna tillträde till andra. Hade hon än fattat
det, skulle hon aldrig tillåtit sig att sålunda förkläda sitt ideal.

Med närmare vänner talade Sophie gerna om sina resor i
utlandet och om sitt vistande i Paris; gjorde ofta jemförelser
mellan åtskilliga förhållanden der och här hemma, synnerligast
i fråga om religionens handhafvande, klandrade bittert de
svenska presternas tröghet och kallsinnighet, jemförde deras
mekaniska söndagstjenstgöring med det fransyska presterskapets — det
katholska så väl som det reformerta —lefvande nit, och talade
med hänförelse om de förträffliga predikanter hon hört i Paris.
Då hon dertill en och annan gång besökte katholska kyrkan i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:17:59 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1863/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free