Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
och vi kunna väl föreställa oss de blandade känslor af glädje,
stolthet och smärta, hvarmed hon måste hafva läst det.
Sommaren förgick under träget arbete. Under hösten 1842
hade Sophie ’ öfverenskommit med några andra fruntimmer, att
under de långa, mörka aftnarne mötas i hennes atelier för att
tillsammans rita. Bland dessa unga tecknerskor var äfven den nu så
utmärkta konstnärinnan Amalia Lindegren, då en nybörjare
ikonsten. Åtskilliga skrupler vid detta lilla foretags början,
egendomliga för Sophie Adlersparres karakter, förtjena att omnämnas och vi
meddela derför följande ur anteckningarne från October detta år:
"Dessa dagar hafva mina tankar Yarit helt och hållet upptagna
af de tillämnade ritsammankomsterna i min atelier. De förorsaka
stora utgifter, som bli mig kännbara. Äfven får jag mycket besvär,
de ritande intet. Jag har derför ansett förståndigt att emottaga ett
par ilickor, såsom elever, oaktadt det kommer att hindra mitt arbete.
Men hvad som storligen plågar mig är att bestämma priset för dessa
mina såkallade élèver. Det gör mig sä besynnerligt orolig, utan att
jag rätt vet hvarför. I går var jag på en soupé, jag blef der
tillfrågad om priset och tog i hast till 5 Rdr bko i måuadcn.
Sedermera ljödo dessa ord, "ö Rdr bko", hela aftonen i mitt öra; ja, till
och med i natt blef jag väckt af en röst, som invid mig tycktes högt
uttala dessa ord. Slutligen kunde jag ej insomna mer, utan låg och
öfvertänkte om det kunde vara något ondt deruti, att jag tog
betalning för mitt besvär eller rättare sagdt, att jag fick någon ersättning
tor mina utgifter; ty betalningen är så obetydlig, att den cj räcker
till dessa senare, såvida ej ritningen skulle fortfara ett år. Jag
föreställde mig att så måste en brottsling vara till mods, som ständigt
påminnes om sitt brott. Jag kände liksom förebråelser och likväl var
jag öfvertygad om att intet ondt ha gjort. Jug påuiiute mig, att jag
haft samma känsla första gången jag på konstföreningen skulle
exponera en tafla; jag ville det ej men blef tvingad dertill. Så också,
då jag första gången sålde en tafla (det var till Prinsessan); jag
tyckte då att emottagandet af penningar skulle ohelga min
kärlek till konsten. Det Yar väl en dunkel varning att ej låta menniskors
beröm och penningevinst blifva målet för min sträfvan. Så voro nu
äfven dessa sammankomster endast beräknade på, att, till gemensam
nytta, i all obemärkthet använda de långa mörka vinteraftnarna. Nu
liar jag gripits af eu fruktan, att menniskor skola hafva större anspråk
pä mig, dà det kan sägas, att jag tror mig kunna undervisa andra".
Det torde här vara skäl att omnämna ännu en sida af den
"kamp emot hinder", Sophie Adlersparre, såsom konstnär hade
att bestå. Den hade sitt upphof helt och hållet hos henne sjelf
— i hennes djupa motvilja för att under mästares ledning
studera menniskokroppens bildning — ined andra ord — att måla
efter lefvande naken modell — en motvilja, som ingenting för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
