Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
fromma tro, värmd och närmare individualiserad, såsom den
blifvit, genom inflytandet af den renaste formen af pietism. Hon
hade endast upptagit och med densamma införlifvat
katholicis-mens renaste elementer, om ock med dertill hörande yttre, i våra
ögon ofta barnsliga, formaliteter. Hvad hon offrade var den
tankens frihet, den andens sjelfmyndighet som Reformationen
ursprungligen proklamerade. Bunden, dels genom uppfostran och
vana, dels genom det passiva motståndet såväl hos den orthodoxa
kyrkans som hos pietismens ledare, hade Sophie Adlersparre föga
eller intet begagnat denna förmån. Uppoffringen deraf blef henne
således lätt nog, helst då man lyckades öfvertyga henne att den inre
kamp, det rastlösa sökande efter ett högre, ett renare och
fullkomligare, som alltifrån barndomen karakteriserat hennes
andeliga lif, var en olycklig följd af den protestantiska friheten,
intygande att hon icke funnit den rätta vägen, att hon ej kunde
finna den ensam utan behöfde en andelig vägvisare, i kraft af
hvars högre ledning hon allena kunde komma till den
saliga hvila i Christo, soin är kyrkans trogna beskärd. Att
denna hvila, soin inom katholicismen ej sällan urartar till
ett stillastående, var oförenlig med Sophies kämpande
själslynne — eller att hon åtminstone, hädanefter såsom förr,
endast för flyktiga ögonblick kunde njuta den — att hon var och
måste förblifva en sökande, så länge hon dvaldes inom
jord-lifvets skymmande sfer — liksom ju i sjelfva verket hela den
Christna kyrkan — det fick hon väl snart erfara. Men äfven
då älskade hon att kunna trygga sig till aktade andeliga ledare
inom kyrkan, ehuru senare yttranden förråda, att hon ingalunda
böjde sig under en blind prest-tro.
Yi hafva härmed antydt de enda väsendtliga skiljaktigheter,
som yppade sig mellan Sophie Adlersparres medelålders- och
hennes barndomstro, samt de djupaste inre bevekelsegrunderna
till hennes öfvergång. De mäktiga yttre drifkrafter, som härvid
medverkade, äro redan nämnda. Tanken på det klander och de
misstydningar, hvarföre hon utsatte sig, afhöll Sophie lika litet
från att nu sluta sig till katholicismen, som förut till pietismen.
Det bittra klandret uteblef icke heller. Kanske skall äfven
läsaren af dessa anteckningar känna sig frestad att instämma deruti.
Vi svenska protestanter äro i allmänhet långt ifrån toleranta.
Varmt tillgifna vår egen bekännelse och öfvertygade att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
