Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
för oss är den bästa, synes oss en öfvergång till katholicismen
lika oförklarlig, lika gåtlik, som en frigifven fogels godvilliga
återvändande inom burens trånga galler. Men hafva vi väl
rättighet att klandra, att fördöma ett handlingssätt, blott
derför att vi ej kunna fatta bevekelsegrunderna derför? Tillhör det
oss att obetingadt bryta stafven öfver en christlig bekännelse —
en kyrka, ur hvilken vår egen uppspruugit, renad och
frigjord det är sannt, men dock från samma grund och ännu
måhända delaktig af åtskilliga dess svagheter? Hafva vi
rättighet att bedöma katholska religionen efter dess missbruk f Huru
skulle vår egen kyrka bestå inför ett sådant slags domsrätt?
Och, slutligen, kunna vi förneka att katholsk religion finnes,
som kan tillfredsställa ett kärlekstörstande hjerta, en
sanningssökande själ, och hvars bekännare, i christlig kärlek, tro och
sjelfförsakelse väl kunna mäta sig med de stolta protestanter,
som förakta dem? Vi tro oss knappast behöfva angifva svaret,
och är ännu någon läsare tvekande derom, skall han erhålla
det af Sophie Adlersparre sjelf, om han vill följa oss till det
ögonblick, då hon stod redo att svara för siu tro och sina
gerningar inför en högre domstol, än kortsynta, trängsinnade
menniskors.
Några månader efter sin öfvergång till katholicismen
beredde sig Sophie Adlersparre att lemna Rom. Den
vänskap och godhet hon alltid rönt af de älskvärda katholiker,
som utgjorde hennes dagliga umgänge, fortforo oförminskade
under den tid hon ännu dröjde i Rom, och med flera af dessa
vänner stod hon i flitig brefvexling under hela den återstående
tiden af sin lefnad. Gerna uppsökte hon värdiga lärare inom
kyrkan för att samtala med dein i andeliga ämnen. Bland dessa
befann sig en abbot Birker från München, som ifrigt förordade
klosterlifvet, "emedan", sade han, "man i verlden lätt går
förlorad, äfven med de bästa föresatser". Vid afskedsbesöken nos
Cardinaler och andra af sina höga gynnare erhöll hon till minne
af dem vackra och till en del dyrbara gåfvor — medaljer —
Caineos -— gravyrer (deribland en, hvarå Pio Nono sjelf
tecknat några fromma ord) — alla framställande några märkliga
epoker inom den katholska kyrkan. Med saknad och
tacksamhet skiljdes hon från Msgr. Bedini och andra vänner. Under
det hon väntade på bärarne, som skulle föra heunes bagage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
